söndag 1 oktober 2017

Håll koll på din kropp och våga prata..

Jag tänker mycket när jag ska sova. Många tankar går till allt jag och vi gått igenom. Jag hoppas att ni blir många som läser det här inlägget för jag ska försöka förmedla och dela med mig av saker som jag anser är SÅ viktiga. Jag kommer hoppa lite fram och tillbaka i händelseförlopp och åsikter.

Det kanske skiljer sig i olika landsting från vilken ålder vi kvinnor kallas för att genomgå mammografi. I vårt landsting sker det från 40 års åldern. I Sverige finns det ett fåtal läkare som granskar alla dessa tusentals bilder. Jag kan dels ifrågasätta hur lätt bröstcancer kan missas eftersom att det är så få läkare som ska granska så många bilder. Men även vill jag belysa att informationen inte går ut - att mammografi inte är ett säkert undersökningssätt. Det är ett väldigt trubbigt undersökningsverktyg.

I mitt fall och det jag vill uppmana andra till är att ha koll på din egna kropp. Hitta en trevlig duschcreme som löddrar mycket och som gör att du blir alldeles halkig om kroppen. På så sätt kommer du omedvetet ha koll på din kropp och eventuella förändringar när du duschar. Det var så jag upptäckte min knöl. På mammografin syntes knölen inte. Inte heller när de opererat bort bröstet och kunde se tumören med ögat - då syntes den inte på mammografin. Jag hade väldigt tät bröstvävnad men oavsett så är det viktigt att informationen når ut hur osäkert mammografi undersökningarna är. Jag fick peka ut för min läkare var jag kände knölen och hans första reaktion var att det var en körtel men efter lång undersökning med ultraljud så valde han att göra en biopsi (att sticka in en lång nål i bröstet och ta prov från knölen).

I och med att det finns bröstcancer i min släkt så har jag alltid fått genomgå undersökningarna av brösten i Umeå. Ni som inte känner till avstånden så är det 14 mil dit enkelväg.
En annan sak som jag vill uppmuntra till är att aldrig fara själv på undersökningar, återkopplingar etc inom sjukvården. Även om det känns lugnt innan så vet jag/du aldrig när det kan komma ett besked eller någon annan obehaglig överraskning som kan slå undan benen lite på en. Min erfarenhet är då att det är viktigt att ha någon med sig som kan stötta. Jag hade brutit ihop ännu mer om jag hade åkt själv till mammografin när jag insåg att det inte var som vanligt och att de skulle sticka mig med den enorma nålen. Patrik fanns med mig vid min sida, höll handen och höll för ögonen för jag ville inte se.

Från det tillfället att jag kände knölen, till mammografi undersökningen så sa jag inget till någon förutom Patrik. Jag ville inte säga något för att oroa mamma. Jag trodde dessutom att det inte skulle vara något än en vanlig knöl som kan uppstå i samband med mens. Sedan ville jag inte heller ha diskussionen om preventiv operation av brösten tidigare än vad läkarna planerat (när jag skulle fylla 32 år). Jag minns när jag ringde från bilen till mamma, jag bet ihop för att inte skapa ett hemskt minne för henne som skulle förknippas med samtal från mig. Jag försökte låta så neutral som möjligt, stannade till i Vännäs och bad dem komma förbi på aftonen så jag kunde få berätta för hela familjen om hur undersökningen gått.

Jag minns inte så mycket från det tillfället när jag berättade om undersökningen. Jag minns att jag mailat min läkare i Skellefteå och bett att få komma till honom istället för att slippa behöva köra till Umeå igen. Vi kom även överens om att jag, Patrik och min bonuspappa (som är läkare) skulle följa till läkarbesöket när det skulle bli av.

Dagen efter samlade jag min chef, mina arbetskamrater i närmaste arbetsgruppen och de som emotionellt står mig närmare. Berättade för dem att mammografin gått dåligt och att jag skulle få veta resultatet en vecka senare. Jag kände att jag behövde få säga för att kunna hålla ihop. Min tanke var då att berätta för stora gruppen (hela min arbetsgrupp) först när jag fått resultatet.

En vecka senare ringde de från sjukhuset och sa att resultatet inte var klart och undrade om jag ville komma och träffa läkaren ändå. Ny träff skulle bli en vecka senare och då skulle de ha svaret på provet. Jag började gråta när jag lagt på luren men blev då så glad att några kollegor visste för de fanns där och stöttade. Jag, Patrik och min bonuspappa bestämde att åka ändå till sjukhuset och träffa läkaren. Läkaren var sen för han hade jagat på labbet för att få resultatet på provtagningen. Jag minns känslan i kroppen när han droppar bomben att det är bröstcancer. Det tokstrålade i nacken.
Efter läkarbesöket bestämde vi att inte ringa någon i familjen utan att min bonuspappa skulle samla dem hemma hos oss efter middagen. Vi åkte även direkt hem till oss alla tre för att prata igenom vad som sagts vid läkarbesöket.

På kvällen när hela familjen kom så kände jag av att mamma redan visste och min bror. Men min syster som inte bodde hemma längre visste inte. Men när det gick upp för henne och hon fick veta.. Den känslan och synen glömmer jag aldrig. Jag och min syster känner varandra innan och utan och läser av varandra så lätt. Jag tänker hur viktigt det är att samla familjen och tackla såna här saker tillsammans.

Dagen efter berättade jag först för de på jobbet som kände till vad som hänt veckan innan. Sedan tog jag det för hela min arbetsgrupp med stöd av dem som redan visste.

Nu hoppar jag till mitt återfall.. när jag fick veta hur "illa" det var så var det jag, Patrik och mamma som var hos läkaren. Vi bestämde eller jag föreslog att vi skulle samla hela familjen hemma hos mig och Patrik så att alla skulle få samma information och att vi skulle samla krafterna. Vi hade sån tur att både min biologiska pappa, hans fru och mina svärföräldrar fanns i Skellefteå vid det här tillfället också. Det blev bra och rätt att gå igenom allt samtidigt för alla och att läkaren skrivit ihop information om var metastaserna fanns osv.

Sen under mina behandlingar så har familjen turats om att följa med på behandlingarna. Jag tänker att det är en viktig del som anhörig att ta del av. Vad innebär det riktigt att få cellgifter, hur går det till osv? Det finns många frågor som anhöriga behöver få svar på.


Sammanfattningsvis: 
- Skaffa en trevlig duschcreme och undersök dina bröst i duschen regelbundet. Förlita dig inte på mammografi.
- Åk inte till sjukvården själv vid återkopplingar.
- Samla familjen och närmaste kretsen för att tillsammans hantera situationen.
- Våga berätta även på arbetet och för andra viktiga personer.

1 kommentar:

Sara sa...

Tack för allt du delar med dej om! Är själv sjuksköterska och jobbar ibland med cancer patienter. Du är väldigt lärorikt att läsa de du skriver. Skickar en styrkekramar!