Vad är det egentligen som avgör hur vi blir som vuxna?Det är något som jag länge funderat på. Samt hur mycket av de inställningar vi har som barn vi bär med oss? Alltså lite förutfattade meningar om vad vi kommer gilla när vi blir vuxna osv som inga föräldrar kan ändra.
Jag kan nämna flertalet saker som jag på något sätt "visste" som liten att jag skulle gilla som stor.
Men hur är det då med de människor som blivit mer och mer bittra med åren?
Är det de faktum att de har en allmän negativ inställning till livet och inte kan se det positiva? O mest troligt inte ens försöker se det positiva?
Hade jag varit oseriös nu så hade jag kort o gott sagt att de har väl inte fått sig nå. Kanske inte alltid lämpligt att säga men.. behöver man alltid vara mogen?
Jag själv tror på att se positivt på livet även när det är som mörkast och jobbigast- allt löser sig billigt eller dyrt som en kompis en gång sa till mig. Och det stämmer - dock kan man behöva lite hjälp ibland. Men då får man inte heller behandla alla som skit.
En sak som förundrar mig.. Jag har inte tänkt att ta obefogad skit och därför håller jag mig undan. Varför kan du då inte bara strunta i mig ist för att söka kontakt o klanka ner på mig? - Det vinner man inget på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar