Åkte igår till Umeå med min sambo och låtsas pappa för provtagning, läkarbesök samt datortomografi.Inför besöket i Umeå var jag JÄTTE nervös. Senaste läkarbesöket där slog undan benen för mig så det var min värsta farhåga med en repris. Men kändes skönt att ha I med som är läkare.
Provtagningen gick bra (jag är både svårstucken och spruträdd). Läkarbesöket gick bra också. Fick lite mer klarhet i saker och ting. Samt var spontan när min läkare sa att nästa gång jag träffar läkare är det han eller hans kollega. Svarade snabbt att jag ville träffa honom. Förra gången var det hans kollega och det var det besöket som slog undan benen för mig.
Sista saken vi skulle göra innan vi åkte åter hem var datortomografin. Förstod på min läkare att de bara skulle kolla var de ska stråla. Blev uppropad, fick följa med till ett rum, fick infon att jag skulle ligga på rygg i ett sånt där rör med armarna uppåt, de skulle sätta fast en tråd där ärret är, sen skulle de måla lite på mig..
Jag gjorde undersökningen, åkte fram o tillbaks i röret på rygg. När den var klar kom sköterskorna in, målade lite kryss på mig som ska synas fram till strålningen börjar. Sen mitt i allt förklarar de att de även ska göra två små tatueringsprickar på sidan av mig för att de inte ska flytta. I chocken o kaoset frågade jag om de går bort sen - vilket jag fick svaret att de inte gör. Kände paniken inom mig och kände mig så utlämnad. Där ligger jag på rygg, naken överkropp och två sköterskor ståendes över mig. Bad dem hämta min sambo för att hålla min hand. Vilket han gjorde.
Efteråt kände jag mig så ledsen i kropp och själ. Ärligt så kändes prickarna som ett övergrepp på min kropp. Det hade jag aldrig tyckt om jag fått informationen av min läkare eller tidigare när jag fick kallelsen. Jag förstår ju att det är ett måste och jag hade absolut accepterat det på ett annat sätt om jag fått informationen innan. Läste igenom hela kallelsen igår för att se om jag hade missat någon info där men icket. Känner mig än idag omtumlad och ledsen sen igår.
Tänk så viktigt information är.. o speciellt inom sjukvården. Där känner iallafall jag mig så sårbar för det är ju när man är sjuk som man träffar dem..
Till veckan börjar strålningen. Jag hade tänkt åka själv dit men efter igår bad jag mamma följa med mig första tillfället. Behöver det stödet..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar