Rätt sorts människor..

Har ni tänkt på att med "rätt" sorts människor omkring dig så blir livet lättare? Alla problem som man såg för sig själv när man satt och funderade verkar plötsligt inte vara några problem.

Jag tror det är viktigt att ta tillvara på de människor som gör en gott och som vill en väl. Medan andra som stjäl energi får man gärna hålla på avstånd.

En sak som jag många gånger funderat på är vad det egentligen är som gör att vi släpper vissa människor närmare inpå än andra. Vad är det egentligen som avgör det? - Många personer jag mött har sagt att jag kan ringa dem om det skulle vara kris o panik. O att jag kan lita på dem.

Men vad är det då som gör att jag inte ringer just dem? Är det deras erfarenheter i livet som inte överens stämmer med mina och därför skulle de inte förstå mig? Eller det faktum att jag inte känner mig tillräckligt bekväm och trygg för att kunna använda dem som stöd?

Utöver min familj så har jag hittat mitt livs kärlek. Samtidigt som jag har en hel del underbara vänner som står brevid mig.



Jag har en metafor.. Ett hus som symboliserar mig.
De som står mig närmast får komma in i huset och det är dem jag kallar vänner.
Utanför dörren står mina kompisar- människor som jag tycker väldigt bra om men som inte känner till mig till 100%.
Utanför gården traskar människorna som jag är tjenis med omkring.
Och sedan har vi hundgården- där människor som jag mött i livet som inte "skött sig" hamnar. - Jag kan inte göra slut med dem men samtidigt låter jag dem inte skada mig igen.

Hur ser din gård ut?