Vardag igen och Umeå..igen..

Igår var det morsdag som vi firade med hotellfrukost på Scandic. Mysigt att ha familjen samlad och få uppvakta mamma lite. Träffade en gammal skolkamrat som arbetade där. Gulliga hon berättade att hon brukar följa min blogg och min resa. Jag blev jätte rörd! Jag uppskattar att det är så många som vågat prata och fråga om min "resa". Det har stärkt mig på så många sätt!

Mitt val att blogga är ju dels för att uppdatera alla om vad som händer men även i hopp om att kanske kunna ge andra lite tips och förhållningssätt. Det är ju tyvärr så många som drabbas av cancer.

Min process just nu handlar mycket för mig om hur jag ska lagra orken de dagar jag pendlar till Umeå. Dels tycker jag det är mentalt lite nervigt att åka buss varje vardag till o från Umeå. Det kanske låter fjantigt men det är ändå något nytt för mig. O allt vad pendlandet innebär kombinerat med att jag inte har helt min vanliga ork - det måste jag ta i beaktande.

Jag fick tips för någon vecka iaf av en kollega som genomgått strålning - att skaffa lotion med aloe vera. Hade det hemma upptäckte jag och det gör stor skillnad. För tycker att jag varit öm i huden och nästan lite typ solbränd efter strålningen.

Ska ta och packa ihop min lilla rygga här hemma nu så jag har lite småsaker att pyssla med på bussen och i väntan på bussen. Själva strålningen tar ju typ 5-10 minuter medan bussresan kan ta över 4 timmar..zzz...

4 omgångar avklarade och nu helg

Det har varit en spännande första vecka på strålningen. Har varit väldigt slut - försöker som hitta struktur i vardagen med strålningen och pendlandet så jag kan spara så mycket ork som möjligt.

Själva strålningen har gått rätt bra men känns typ som om jag bränt mig ute i solen. Har dock fått lite tips av en kollega och det har hjälpt :)

Känns riktigt skönt nu med helg.. välbehövligt..

Idag väntar omgång två..

Gårdagen i Umeå och första strålningstillfället gick bra. Det kändes SÅ bra att mamma fanns med som stöd. Men när jag kom hem var jag så trött - luften hade gått ur mig.

Idag väntas strålningstillfälle nr 2 och första dagen jag åker buss till Umeå. Hoppas på att kunna sova lite på bussen och vara piggare idag. Känner mig inte lika nervös idag heller. Nu har jag ju lite koll på vad som väntar.

Jag tog även upp igår med min "kontaktperson" om min upplevelse i samband med tatueringsprickarna - han sa att han skulle framföra detta så personer efter mig inte ska behöva uppleva samma. Det kändes bra.

Nervositet.. big time..!

Snart bär det av till Umeå igen för första strålningstillfället. Underbara mamma följer med som stöd - tack och lov. Jag är toknervös. Att åka till sjukhuset i Umeå är förknippat för mig med så mycket elände. Under min resa så har NUS stått för mycket oväntat och jobbiga saker. Det har under min resa varit enklare och mindre jobbigt att ha med Skellefteå lasarett att göra.

Så strålningen blir mitt "jobb" under fem veckor framöver.. Planerar i dagsläget att dagpendla så länge som jag orkar det. Går nog bra att sova på bussen.

Jag ska försöka ta det lugnare..

Jag känner mig så glad att jag mer o mer blir lite piggare och äntligen känner mig mer o mer som mig själv igen. I glädjen fejjar jag på och hittar på en hel del roligheter. Men inser också att jag måste vara lyhörd och lyssna på min kropp. Jag har inte min vanliga ork och plötsligt tar jag bara slut.

Imorgon påbörjas strålningen i Umeå. Snälla mamma följer med mig dit - vill inte ha några obehagliga överraskningar. Är tillräckligt jobbigt att resa till lasarettet i Umeå..

Var igår och sålde iväg ett skåp hemma hos mina päron. Sedan åkte jag, Ragnhild och hennes fina barn ut till stugan där de fick ta vår studsmatta. Sedan åkte vi hem till oss, klappade katterna och ormarna. Var en så trevlig stund med henne och barnen. Det märks verkligen vilka barn som är mer djurvana.

Tänkte försöka orka mig till ikea i helgen med sambon och kika lite på möbler. Inom kort ska jag försöka sälja iväg köksbord, skrivbord och lite andra möbler så är det någon som är intresserad - hojta till! :)

Gårdagens försök att glömma gav mig träningsvärk

Kände mig verkligen ledsen igår efter besöket på sjukhuset i Umeå. För att försöka glömma och inte tänka på det så kom jag på att torka alla fönster i hela lägenheten igår.. Det känns i kroppen idag. Blev ärligt kanske lite mycket arbete igår. P fick ställa tillbaka alla saker i fönster och möbler kring fönstrerna för det orkade inte jag..

Nu har vi rena fönster iaf. Vår hyresvärd har sålt fastigheten så inom kort flyttar vi ut härifrån och till hus. Sen när orken finns ska jag tömma min lägenhet och förrådet (hyr ut den i andra hand). Blir skönt att få ta eget ansvar för sitt boende men det här var inget jag hade planerat under min sjukskrivningsperiod. Men det känns bra iallafall.

Packar på här hemma lite allt eftersom och P får bära. Sen har vi bett en hel del vänner om bärhjälp när själva flyttlasset går - för jag ska inte ta ut mig. Har ju begränsat med ork.

Information är A och O

Åkte igår till Umeå med min sambo och låtsas pappa för provtagning, läkarbesök samt datortomografi.Inför besöket i Umeå var jag JÄTTE nervös. Senaste läkarbesöket där slog undan benen för mig så det var min värsta farhåga med en repris. Men kändes skönt att ha I med som är läkare.

Provtagningen gick bra (jag är både svårstucken och spruträdd). Läkarbesöket gick bra också. Fick lite mer klarhet i saker och ting. Samt var spontan när min läkare sa att nästa gång jag träffar läkare är det han eller hans kollega. Svarade snabbt att jag ville träffa honom. Förra gången var det hans kollega och det var det besöket som slog undan benen för mig.

Sista saken vi skulle göra innan vi åkte åter hem var datortomografin. Förstod på min läkare att de bara skulle kolla var de ska stråla. Blev uppropad, fick följa med till ett rum, fick infon att jag skulle ligga på rygg i ett sånt där rör med armarna uppåt, de skulle sätta fast en tråd där ärret är, sen skulle de måla lite på mig..

Jag gjorde undersökningen, åkte fram o tillbaks i röret på rygg. När den var klar kom sköterskorna in, målade lite kryss på mig som ska synas fram till strålningen börjar. Sen mitt i allt förklarar de att de även ska göra två små tatueringsprickar på sidan av mig för att de inte ska flytta. I chocken o kaoset frågade jag om de går bort sen - vilket jag fick svaret att de inte gör. Kände paniken inom mig och kände mig så utlämnad. Där ligger jag på rygg, naken överkropp och två sköterskor ståendes över mig. Bad dem hämta min sambo för att hålla min hand. Vilket han gjorde.

Efteråt kände jag mig så ledsen i kropp och själ. Ärligt så kändes prickarna som ett övergrepp på min kropp. Det hade jag aldrig tyckt om jag fått informationen av min läkare eller tidigare när jag fick kallelsen. Jag förstår ju att det är ett måste och jag hade absolut accepterat det på ett annat sätt om jag fått informationen innan. Läste igenom hela kallelsen igår för att se om jag hade missat någon info där men icket. Känner mig än idag omtumlad och ledsen sen igår.

Tänk så viktigt information är.. o speciellt inom sjukvården. Där känner iallafall jag mig så sårbar för det är ju när man är sjuk som man träffar dem..

Till veckan börjar strålningen. Jag hade tänkt åka själv dit men efter igår bad jag mamma följa med mig första tillfället. Behöver det stödet..

Tack alla ni som gör mig modig..

Ni är relativt många som regelbundet följer min blogg och min resa. Ni är många som är och har varit ett väldigt stort stöd för mig.

I påskas började mitt hår på huvudet komma tillbaka igen. Samtidigt insåg jag att ögonbrynen och ögonfransarna knapphändigt fanns kvar. Att på nyårsdagen kapa av sig håret när det började släppa gick bra med P:s stöd. Ni fick mig att känna mig fin trots att jag saknade hår. Men när jag insåg att jag knapphändigt hade ögonbryn och ögonfransar kvar - det var tufft och inte roligt.

Jag är tacksam att jag har snabb hårväxt. I måndags ringde jag min underbara frisör som funnits och hjälpt mig från det att jag berättade om cancerbeskedet. Hon hjälpte mig hitta en peruk som var rätt hårfärg och som passade mig. Nu när håret vuxit såpass att det hängde ner över öronen så bokade hon in mig för att hjälpa mig fixa till det. Igår kväll insåg jag att jag kände mig fin igen. Det känns som om jag har en frisyr nu även om det fortfarande är väldigt kort. Tack Nina! Äntligen börjar ögonbryn och ögonfransar komma tillbaka igen.

Idag har jag varit och spolat min venport. Var lite nervös eftersom sköterskorna på sjukhuset har haft lite svårt o träffa av den - den har flyttat sig lite från där de satte in den. Men det gick bra. Sköterskan frågade sen lite om cancern och när jag fick veta. Hon sa sen att hon hoppades att det skulle gå bra för mig. Nu vill jag uppmärksamma en person Helen och Ragnhild. Ragnhild sa till mig att jag efter operationen kunde tänka att jag var frisk och fri från cancer. Och det har jag gjort. Helen har hela tiden kommit med positiva tillrop och pepp. Det jag försöker säga är: se mig som frisk. Det är bara de där jävla cellgifterna som gjort mig sjuk. Imorgon bär det av till Umeå igen för att träffa läkaren inför strålningen som börjar till veckan. Ärligt så känns det nervöst. Jag vill ju gärna ha koll på allt. När, var och hur det ska ske men antar att jag känner mig klokare imorgon. Snart är jag i mål..!

Det jag vill säga och som jag försöker uttrycka är min tacksamhet till alla er som finns och har funnits här under resans gång, stöttat, underlättat, gjort mig modig och stark. Jag är oerhört tacksam!

Årets första dopp igår

Många har kallat mig galen efter gårdagens påhitt - men ärligt, jag har LÄNGTAT efter årets första dopp. Jag började prata om det med mamma för några veckor sedan.

Igår när vi kom ut till stugan var det vindstilla och varmt. Berättade för P att jag var badsugen. Han frågade om jag hade någon handduk. Hittade min handduk i stugan och hoppade ner i sjön och doppade mig.... TRE GÅNGER!

Nej, jag fick inga förfrysningsskador. Det var uppfriskande och skönt. Jag är ingen vintersimmare men så länge det är varmt i luften så badar jag gärna. Ni som känner mig vet att jag hatar att vara för varm. Sommartid ligger jag gärna i sjön länge och flyter om vädret är rätt.

I övrigt känner jag mig mer o mer som mig själv igen - den livsnjutare jag egentligen är. Älska livet.
Men samtidigt måste jag påminna mig själv om att jag inte har samma ork - hips vips är orken slut. Men när orken finns gör jag gärna sånt som jag vanligtvis hittar på.

I veckan blir det lite läkarbesök både i Skell och i Umeå. Antar att jag ska få info om strålningen som är på gång att påbörjas. Jag tänker att det får bli mitt "jobb" de kommande veckorna då strålningen är i Umeå.

Galna upptåg är "my cup of tea"

Lite galna upptåg under ordnade former är min cup of tea. Igår vankades det björnsafari med Pettersson. Jag fick erbjudande om det i vintras när cellgifterna var som jobbigast.

Nu känner jag mig på gång. Jag känner mig mer o mer som mig själv igen. Gillar att orken blivit bättre och att jag är mig mer lik igen. Galna upptåg så som i helgen - att bränna till Boden mitt i natten eller vara ute till fyra på morgonen. I love it!

Pettersson lärde mig att surströmming ska vara effektivt när man vill locka fram björnar. Så vi öppnade en burk suring ute i skogen och hällde ut fiskarna på rad. Jag hade tur när jag öppnade burken för surströmmingsspadet stod som en fontän upp ur burken!

Efter en timme i skogen gav vi upp utan att ha sett någon björn. Däremot såg vi tre älgar, varav en på relativt nära håll. Det är mäktiga djur. Nästa gång vankas det bäversafari ;) Looking forward to it som man säger i Amerika ;)

En jävla resa i bilder..

Suttit idag och kikat igenom bilder i datorn. Det är intressant och jag tycker mig kunna se vilken skillnad det var på mig före beskedet om bröstcancern och resan som jag tillsammans med familjen genomgått.

Första bilden är tagen i slutet på föregående sommar. Där var jag lyckligt ovetandes om vad som fanns i mitt högra bröst. Livet lekte och jag var lycklig med livet.

Under min resa så har min underbara sambo funnits vid min sida. Jag har imponerats över hur mycket han funnits där för mig. Funnits vid min sida och tagit hand om mig från det att de gjorde biopsi på knölen i mitt bröst. Vid operationen var han nog lite stressad och köpte godis och läsk till mig för hundratals kronor. Jag hade vid något svagt tillfälle sagt att jag var lite godissugen ;)

Hemma efter operationen så har katterna Syrap och Sally funnits där för mig. Jag tror att de känt av och märkt av när jag haft ont och inte mått bra. Båda två har mer än gärna legat i mitt knä och myst på ett sätt som de inte gjort tidigare..

Här är en bild efter operationen men innan cellgifterna. Jag var ännu då vid gott mod och ännu lyckligt ovetandes om vilket helvete cellgifter är..

Jag tycker mig se att det fortfarande lyser glädje i mina ögon trots bröstcancern.

Jag har alltid tänkt från det att operationen var genomförd att jag då blivit frisk. Cellgifterna är ju bara en garanti för att säkerställa livet.

Sally är den som på nätterna funnits där för mig när hon behövts. Nätter som jag vaknat av smärta etc - då har hon kommit till mig, myst och somnat brevid mig. Det har varit skönt att inte vara ensam vaken såna gånger.

Denna lilla tös är min ständiga följeslagare hemma.

Självklart ska min underbara familj belysas också - även om jag inte hade någon bra bild som beskriver hur mycket de funnits där, stöttat mig och ställt upp. Jag kan inte tänka mig att någon skulle klara av att genomgå en sån här resa ensam. Jag hade aldrig klarat det här ensam.

Jag är evigt tacksam för alla ni som finns, har funnits och ställer upp!

Nu är jag lycklig..

Rubriken kanske låter hemsk men det har varit tufft för mig sedan cancerdiagnosen. Cellgifterna har varit tuffa. Jag har mått dåligt psykiskt och fysiskt av alla mediciner och gifter. Men nu är cellgifterna avklarade och orken återvänder sakta.

Igår gick vårträffen av stapeln i Piteå. Vilken underbar dag, kväll och natt! Jag kom hem vid fyra i morse - det var länge sedan jag var vaken så länge och hade ett så stort leende på läpparna. Jag har lett än idag.

De gånger jag fått skratta riktigt gott - de gångerna lägger jag märket till nu på ett annat sätt än vad jag tidigare gjort. Det har varit så mycket som varit allvarligt. Men att igår få träffa alla "bilmänniskor", kolla på bilar, känna däckrök och acceleration - I love it!

Just före midnatt kom mina kära vänner på att de skulle hämta en bil i Boden.. en busbil ;) Sagt och gjort hade vi bränt upp dit och tillbaka till Piteå igen för att busa runt lite.

Träffade så många underbara människor igår. Kände när jag såg solen gå upp i backspegeln på vägen hem - Nu är jag lycklig. Det här gör mig lycklig. Känslan att känna mitt vanliga liv återvända, glädjen och lyckoruset. Jag älskar det här livet. Jag älskar bilar, träffar, köra fort, bränna däck och alla bilmänniskor som jag känner.

Nu kan livet bara bli bättre och jag ska se till att njuta av det riktigt ordentligt! Jag har varit SLITEN idag pga den sena timmen igår men det var lätt värt - och leendet är kvar på mina läppar.

Igår firade vi och imorgon bär det av norrut..

Igår firade vi i bubbel tillsammans med grannarna och familjen att mina cellgifter är klara samt att grannarna får bo kvar i sin nuvarande lägenhet. Vår hyresvärd har nyligen sålt huset som vi bor i.

Sista omgången cellgifter var TUFFA. Det är tur att man glömmer fort hur dåligt man kan må.. Men nu är det över med cellgifter. Har fått kallelse för strålning och kommer vara klar med den sista juni.

Känner mig piggare och mer som mig själv för var dag som går och det känns så himla bra! Längtar efter att få vara så pigg i kroppen att man kan köra slut på sig själv fysiskt av aktivitet och inte cellgifter. Imorgon är det bilträff i Piteå så då styr jag skutan norr ut. Det känns jätte bra att träffa många goda vänner och spännande att visa sig i min superkorta frisyr..? ;) Jag har ju börjat få en del hår ;)

Tack alla ni som finns, peppar och stöttar!

Idag slänger jag min "sjuka låda"..

Cellgifter är något jag aldrig mer vill behöva uppleva. Självklart väljer jag livet om cellgifterna är ett måste för att klara det. Men det är så överjävligt att gå igenom så det går inte att beskriva för den som inte varit där.

Det har varit några tuffa dagar. Att veckan före cellgifterna ligga i feber och sedan bli däckad av cellgifterna har varit tungt psykiskt. O är fortfarande. Men idag försöker jag rensa upp här hemma. Jag har "städat" i min medicinlåda. Den kartong med alla mediciner mot illamående osv som är kopplat till cellgifterna åker i soporna idag. Medicinerna får en egen låda tills dess att jag kommit igång med strålningen. De får ligga i en egen medicinlåda - inte samma där jag har exempelvis alvedon. Jag vill inte se eländet.

Jag har även tagit mig för att maila försäkringsbolaget idag för att försäkra mig om att inget mer ska behöva inkomma annat än det samtal de haft med min läkare.. Får se vad de säger..

Jag längtar så otroligt nu tills strålningen är över, jag är pigg och kan arbeta och leva livet som vanligt igen..