Bloggen avslutas

Detta är Marias make Patrik Gellner som skriver.

Jag vill bara meddela att Maria mycket tragiskt och sorgligt avled natten till den 10 juni. Hon somnade in efter några få dagar på sjukhus. Hon hade mig vid sin sida då hon tog sitt sista andetag.

Hon somnade in lugnt och fridfullt utan smärta eller någon ångest. Hon avled till följd av den cancersjukdom som hon under lång tid stridit tappert mot. Jag vet att hon har det fint och rofyllt nu. Hon hade ett leende på läpparna efter det att döden kommit till henne.

Jag är säker på att Maria skulle ha velat tacka Er som följt henne på bloggen.

Bloggen kommer därmed ej uppdateras något mer.

Patrik

Ni är underbara!

Det var tänkt att vi i maj skulle resa med hela min del av familjen till spanien i Maj men så blev det inte. Min läkare tyckte annat och det respekterar jag. Hälsan före resan. Även om det var tråkigt att inte få vara med och uppleva samma resa som dem. Jag fick fördelen att umgås med pappa och Zanne här hemma istället och de pysslade om mig. Det var bra för oss också är jag övertygad om.

Det finns en resa till inplanerad och så får vi se i vilket skick jag är då. Det är bara att ta det som det kommer. Livet är ju viktigare än en resa.

Jag har haft en hel del värk på kvällarna i benen - det är inte kul.. men det börjar avta lite iallafall.

Igår var jag på en avtackningsfest för min radarpartner på jobbet: Sara Pe. Det var en jätte trevlig fest. Härlig stämning och bästa arbetsgruppen! Jag vill verkligen berömma hur väl och bra mina arbetskamrater tog hand om mig. Stundvis satt vi nere vid älven, stundvis en bit upp. Att bära väska, dricka osv - det var alldeles för tungt för mig. Men Sara och de andra bara förekom situationen och hjälpte mig när jag själv inte kunde. Ni är underbara!

Sen idag har jag fått STOOOOOR buketten av min rehabgrupp. Det är ju bara så att ni är en mängd underbara människor. Ni betyder himla mycket för mig. Tack för att ni finns!

Helg och omgång nr 3 avklarad..

Så var omgång nr 3 av cellgifterna avklarade. Känns skönt och håller tummarna varje dag när jag vaknar att håret ska fortsätta att sitta kvar på huvudet. Ja, det är ett i-landsproblem huvuvida håret stannar eller inte när jag har metastaser lite här och var. Men det tar ju sin tid för håret att växa ut även för mig.

I övrigt har det varit så himla skönt väder ute.. senaste dagarna. Skönt att ligga i solstolen och halvsova. I dag blev det att sova inne i sängen efter att cellgifterna var avklarade. Jag blir så otroligt jätte trött av att cellgifterna. Men det känns betryggande att i princip varje gång ha samma sköterska som tar hand om mig och besvarar mina frågor. Pappa och Zanne blev dem som följde med och gjorde mig sällskap innan och under behandlingen. De händer både så mycket förändringar i vad mina mediciner heter, etc så det är svårt för mig att hålla reda på men det är skönt såna gånger när jag har sällskap och kan få anteckningar på vad som blivit sagt och överenskommet.

Nu blir det en lugn kväll och hoppas på en piggare morgondag.. 

Tillräckligt med jävligheter..

Anledningen till att jag senaste tiden eller veckorna varit väldigt tyst av mig är beskedet som nått mig och oss.

Som ni antagligen sett så har jag hunnit med en del att åka lite snowboard i vinter. I slutet på säsongen började mina ben att värka. Jag trodde att det till en början var träningsvärk men när det inte gav med sig så valde läkarna att röntga mig. Ni som följt min resa minns kanske vad som hände i november 2016 - jag skottade en massa snö som senare ledde till värk och som jag även då trodde berodde på träningsvärk men så var inte fallet. Då hade jag metastaser i hjärnan, skelett osv. Bröstcancern hade spridit sig.

Nu när de röntgar mig, och tar biopsi från benmärgen. Nu har cancern spridit sig. Jag vill bara skrika utom mig att det här inte är sant, att det inte kan vara sant.. att jag redan fått gå igenom livets jävlighet som stavas CANCER! Det här är 3e gången, bröstcancer.....

Många dagar vet jag inte var jag ska ta vägen. Det finns inga kloka ord att säga. Finns det inga mått hur mycket jävlighet jag ska behöva genomgå i livet. För drygt en vecka sedan började jag om med cellgifter igen. Jag vet inte om jag kommer tappa håret igen men risken finns.

Det som sker nu är i kalendern är spontant och "okänt" för mig. Jag har lite koll vecka från vecka. Innan det här beskedet hade jag hunnit boka klippnig för mig men den avbokade jag för ett annat (läkar)besök som dök upp. När jag senare hade en minilucka i schemat så ringde jag upp min frisör. frisör - hon tog in mig samma dag, utanför arbetstiden och bara tog hand om mig och mitt "i-landsproblem som min långa frisyr innebar. Bara att bli ompysslad och håret tvättat var superskönt. Underbara Nina erbjöd mig att få komma oftare och bara få håret tvättat. Gav min frissa en present - för hon är verkligen underbar med allt hon gör, gjort och allt stöd hon och sin syster gett mig. Håret blir verkligen ett mindre problem när jag har en så underbar frissa som löser det i alla frisyrer - allt från skallig till långhårig. Jag behöver inte oroa mig. Hon gör mig snygg alla dagar. Utöver hjälpet med håret så fick jag dessutom två presenter. Min frissa är bäst till och börja med på att klippa folk. Det här blev en bonus, eller två.

När jag kom hem från Nina, min frisör - då var jag som en ny människa. Jag fick ett avbrott i allt elände i livet. Det behövdes. Jag tror inte att jag eller någon annan kan i förväg uttala vad som gör att det känns som en nystart. Det var skönt där och då iaf och klart behövligt!

Övriga dagar är riktigt tunga. Det känns som om livet suger. Det är inte rättvist det här. Morgnarna är som att vakna av en käftsmäll. Att det här skulle bara vara en dålig mardröm som jag skulle kunna vakna upp ur men tyvärr verkar så inte fallet.

Planering av livet sker nu kortvindigt. När behandling blir vet jag inte exakt eller i vilken intervall. Jag vet inte hur mina blodvärden kommer att vara. Just nu är de så låga att jag får antikroppar så jag inte ska drabbas av någon infektion och bli ännu sjukare..

Livet är verkligen inte rättvist..

Som jag antagligen nämnt tidigare så har jag upplevt värk i benen efter att ha åkt en massa snowboard. Mina blodvärden har varit dåliga, både blodplättar, vita- och röda blodkroppar. Så förra veckan fick jag blod på fredagen. Söndagen tog de prov hemma för att kunna avgöra om de kunde göra benmärgsbiopsi. Onsdagen tog de vanliga prover på mig samt magnetröntgen för att förhoppningsvis få lite svar på värken i benen.

Igår ringde min läkare från Umeå och pratade om att de ville ha mer koll på mig. Att de skulle ta fler kontroller och att eventuellt lägga in mig i Umeå på NUS från idag (torsdag).

Min bonuspappa körde mig dit eftersom Patrik skulle på eget möte i Umeå. Jag lämnade blodprov och sedan anslöt Patrik till mig och Ingo inför läkarbesöket och få reda på sanningen.

Här kommer den jävla sannningen: metastaserna har spridit sig till benmärgen. Imorgon påbörjas nya cellgifter igen. Jag kommer antagligen tappa håret...igen.

Varför är livet så oerhört jävla orättvist? *gråter*

Jag ska spöa den här jävla sjukdomen men den skrämmer mig..

Tuff period..

Jag skulle önska att livet och allt kring det här eländet bara gick rakt framåt utan några som helst hinder. Men nu gör det ju inte det och det är därför jag inte haft varken ork eller styrkan att skriva på ett tag.

Som en del av er kanske vet eller hört så har jag haft ont i benen (främst) under ett antal veckor, så min läkare har bokat in en röntgen av det. Min upplevelse efter mycket experimenterande är att värme och kyla verkar hjälpa/försämra. Det är även klart att det väcker oro hos mig.  Jag har även avstått från att åka pga smärtan samt att jag inte vet vad smärtan beror på.

Förra onsdagen fick jag veta att mina vita blodkroppar var lägre än tidigare, någonsin (78). Snabbsänkan var inte heller som den skulle så jag har fått hålla koll på min temp - så jag inte skulle drabbas av feber. Överenskom med AHS att jag skulle ringa ifall jag fick feber och så det blev inbokat med blodtransfusion på fredagen.

Sjukvården har frågetecken till mina låga och återkommande låga värden på vita blodkroppar. Så söndagen kom AHS och tog några prover på mig. Idag skulle jag lämna benmärgsprov. Aldrig gjort det tidigare och även om jag fått beskrivit av flera personer att det inte skulle vara någon att oroa sig över så är det klart att jag oroar mig. Har lyckats sova i natt iallafall men morgonen bestod av oro och ångest. Tackar vet jag Sally som kom när jag ropade på henne, la sig på min mage och lugnade mig. Samt min snälla mamma som följde med som stöd till sjukhuset.

Är det inte så att oavsett ålder så känns det bra att ha med sin mamma när man ska göra något läskigt inom sjukvården?

Bedövningen var värre än själva ingreppet, men det var klart lindrigare än vad jag hade föreställt mig. Nu är det avklarat iallafall. På onsdag den här veckan ska jag på röntgen för bäckenet och mina ben. Förhoppningsvis ger det lugnande besked. Sedan är det den veckovisa provtagningen och dosettdelningen. Vi får hålla tummarna att det är det sista "mötet" avseende sjukvård för den här veckan.

Nu vet ni iallafall att när det är fullt upp eller när det blir för mycket för mig så då blir det tyst på bloggen tills jag har orken både fysiskt och mentalt att skriva igen. För det är skönt att uppdatera er - då kan man prata om annat när vi ses.

Mycket som händer

Det har varit mycket tankar och känslor på både gott och ont senaste tiden och det är en av anledningarna till att jag inte skrivit på ett tag.

Jag har hunnit fylla 34 år. Hade ett litet kalas några dagar innan jag fyllde år och det blev precis lagom. Det kändes så rätt när födelsedagen väl kom. Att inte ha en massa inbokat. Att ta dagen som den kommer. Det enda som faktiskt var inbokat var att gå ut och äta tillsammans med älsklingen.

Senaste veckorna har jag haft mer eller mindre värk från benen, vilket även påverkar psyket. Jag blir less på att vara sjuk och det tar på orken att ständigt ha denna värk. Jag vet inte om det beror på träningsvärk från min snowboard åkning (borde inte vara det).. men det jag märkt av till viss grad är att det verkar reagera på värme/kyla. Vid kyla får jag ondare och det är främst låren som gör ont.

I lördags fyllde min älskade syster 32 år. Vi gav henne lite korta instruktioner på när hon skulle vara klar och att hennes kille skulle packa väska åt henne. Så igår morse bar det iväg mot Piteå på Kust & Spa. Hotellfrukost och sedan spaa på morgonsidan där. Det var så trevligt och så skönt! Tror vi alla skulle behöva pyssla om oss själva mer regelbundet.

Men självklart väcker smärtan oro hos mig men igår så kände jag mig mer smärtfri än vad jag gjort över tid senaste tiden. Jag tänker att all värme gjorde gott. Sen känns det bra att ha återupptagit en samtalskontakt för att ha någon utanför familjen och bolla alla tankar med och eventuell oro.

Önskar så att jag nu bara var frisk och slapp eländet..

Se in i framtiden, eller inte?

Tänk om jag eller någon annan verkligen skulle kunna se in i framtiden. Jag tänker på det ofta men inser fort att det inte bara skulle innebära bra saker. Det jag skulle vilja veta är när jag kommer tillbaka till jobbet. När kommer det bara gå framåt, utan några bakslag?

Men å andra sidan skulle jag inte kunna ta det motsatta. Att vi opponerar att livet alltid kommer vara en berg- och dalbana med den här jävla sjukdomen. Då är det bättre att ta dag för dag. Men jag längtar tills jag är i skick att arbeta.

Nu kommer påsken och jag ser verkligen fram emot det. Ledig tid tillsammans med Patrik. Försöka att verkligen känna att vi har helg och båda är lediga. Jag blir snart även ett år äldre. Nu har jag koll på min ålder - på tisdag, 3 april blir jag 34 år. Det känns helt okej. När jag har bra dagar då känner jag verkligen att det här är året som jag ska bli frisk.

Mina sämre dagar försöker jag hitta strategier att tackla. Jag har påbörjat en ny samtalskontakt som jag hoppas ska kunna ge mig lite verktyg för allt jag varit med om och är med om..

Hoppas ni alla får en glad påsk och ta dagen som den kommer.

Hur orkar och vågar jag?

Jag har vid flera tillfällen fått frågan hur jag hittar orken, självförtroendet, styrkan och modet att kasta mig ut i snowboardbacken? Och hur orkar jag med allt annat som pågår i mitt liv?

Det är ju inte allt för länge sedan som jag slutade med cellgifterna. I och med att jag lever lite dag för dag så är det svårt att hålla ordning på när saker skett i livet.

Jag insåg igår när vi var till Bygdsiljumsbacken, vad det är som gör att jag vågar. Det är sällskapet som får mig att känna tryggheten och på så sätt får mig att våga. Det är A och O. Jag skulle ALDRIG i dagsläget ge mig ut ensam i backen.

Kvällen före avfärd så försäkrade jag mig om att jag inte skulle behöva åka ensam i liften. Jag visste sedan innan att det var för mig villkorslöst att följa. Jag körde egen bil så möjligheten att ge upp åkandet för dagen var det bara jag som satte gränser för. De påminde mig återkommande att bara känna lugnet ute i backen och att de fanns som stöd för mig.

Att ha någon att åka med i liften är viktigt har jag insett för då kan jag vila och bara åka med utan att behöva parera i liftspåret för att någon kört sick-sack. Då kan den jag åker med ta ansvar för det. Så en paus extra är bra för mig.

Sällskapet jag hade med i går var välkänt för mig sedan tidigare och de känner jag mig trygg tillsammans med och kan säga hur jag känner. Vikten av att hinna varva ner, ANDAS och känna lugnet - annars blir det lätt att jag kräks.

Tack "Sune", Jessica och Silwer för sällskapet, en underbar dag och ert stöd!

Sedan det andra påståendet att jag har mycket som pågår i mitt liv. Att ha varit sjukskriven i snart 2,5 år.. utan att bli knäpp hemma. Ja, då är det viktigt att hitta lite saker att fylla dagarna med. Även om det kan vara saker som att jag imorgon "bara" ska och handla. Men sen uppskattar jag verkligen alla fika stunder. Folk som hör av sig. Vill ses. Vill komma hit. Vill att jag ska komma etc. Sånt behövs utöver de här gulgkantsdagarna som att få åka snowboard.

De dagar som ger mig livsglädje och får mig att glömma sjukdom och elände - de är superviktiga. Men de dagarna behöver inte vara allt för ofta - jag lever länge på dem. Tittar på bilderna, drömmer mig tillbaka och njuter.

Så ni som finns och stöttar mig och får mig att känna trygghet och lust i vardagen - Tack!

Dipp i blodkroppsvärdet...

Onsdagar är den dagen som jag träffar mina sköterskor, dosett delas, ibland tas det prover och ibland får jag sprutor. Igår togs det sprutor och delades det dosett.

Senare på eftermiddagen kom samtalet om att mina redan så låga (92) röda blodkroppar gått ner sig ytterligare (84) och att jag skulle pausa min medicin samt att jag imorgon (idag) skulle få blod för att försöka få upp mina värden.

Så idag har jag fått två påsar blod och senare även pratat med min läkare. Det är tydligen en normal biverkan av min medicin att man får låga värden på röda blodkroppar. Nu blir det en paus och provtagning en gång i veckan tills jag återhämtat mig ordentligt - därefter kommer min medicinering återupptas men i reducerad dos.

Dagen blev i övrigt väldigt lugn. Nu väntar 2-3 dagar innan boosten av det fräscha blodet kommer att kännas av.

Innan jag hade pratat med läkaren och innan sköterskan kom idag och gav blod så är det klart att tankarna hinner snurra lite. Vad innebär det att värdena är låga just för mig? Vad innebär det här? Men jag tycker ändå att jag är rätt duktig på att lugna mig själv och inte jaga upp mig allt för mycket i onödan även om jag blir lite orolig. Men det är jag inte nu. Det känns som att "ta en dag i taget" är ett bra förhållningssätt i många hänseenden. Håller ni inte med?

Om cancer vore så lätt att lösa..

Om cancer var så lätt att lösa eller styra, ja då hade jag sett till att aldrig ha behövt drabbas av den här jävla sjukdomen. Tyvärr kan jag inte själv bestämma när jag kommer att bli frisk. Jag kan bara hoppas på att medicinen tar som den ska, att metastaserna ska minska och att vägen till ett friskt liv ska gå så smärtfritt framåt utan bakslag. Men det är inget som jag kan garantera eller ta förgivet att det kommer göra.

Jag lever och tar livet dag för dag. Period för period. När det vankas exempelvis läkarbesök så klarar jag inte av att planera längre än det läkarbesöket. Eftersom jag inte vet vad som komma skall. Jag kan idag inte veta när och om jag kommer bli helt frisk - att det då finns personer som tänker (antagligen omedvetet) på att planera när jag ska vara så pass frisk att jag klarar mig själv utan några större insatser från sjukvården. Ja, det går inte för mig. Det omkullkastar mitt förhållningssätt till tillvaron i livet. Det gör mig orolig, ledsen och stressad.

Självklart ska jag inte uppta sjukvårdens resurser om de inte behövs men om jag hade kunnat bestämma själv eller förutse när jag ska bli frisk - ja, då hade jag ju redan varit frisk. Att ha drabbats av det här jävla eländet är ju inget jag bett om.

Jag hoppas att X får möjlighet att tänka om i sitt förhållningssätt i min kamp mot cancern. Jag blir mer än glad om livet framåt blir så smärtfritt som möjligt, att jag inte ska ha några bakslag. Men jag vill inte gå omkring och vara rädd för att drabbas av bakslag och vara själv för att X tyckt att jag ska klara mig själv när en viss tidsperiod gått. Jag är ledsen men det fungerar inte så med cancer. Hade jag kunnat styra så hade jag varit frisk sedan länge. Jag har bakslag. Jag har dagar då livet suger. Dagar då det känns som om jag vaknar av en käftsmäll och då behöver jag er, sjukvården och andra. Cancer klarar man inte själv. Vissa moment ja, men inte allt.

Fortsatt lågt..

Fick besök i förmiddags av min hemsjukvård. Dosetten delades, xgeva injicerades och blodprover togs.. Resultatet är att mina röda blodkroppar är fortsatt lika låga. De har varken stigit eller sjunkit. De vill inte ge mig blod nu såvida jag inte behöver en boost för att göra något speciellt. Typ som i samband när vi gifte oss - då fick jag blod innan för att bli piggare.

Min paus av Lynparza är dock över och jag har ikväll återupptagit medicineringen med det. Det känns skönt att iallafall göra något åt cancern. Istället för att inte göra något alls.

Sköterskan frågade även om jag hade mycket mens för de hade funderat på om jag har järnbrist. Men det har jag inte - men hon tog ett prov för att utesluta järnbrist.

Det är så dryyyyygt att inte vara frisk än. Att vara långtidssjukskriven. Sakna känslan av att ha min friska kropp.. Jag hoppas på att bli piggare närmare helgen.

Valet att blogga..

Det finns säkert en del som tycker att jag är alldeles för öppen på bloggen om min sjukdom och vad som händer i mitt liv. Innan jag blev sjuk fanns det en person i min närhet som blev sjuk och bara "försvann". Varken jag eller andra personer som befann sig i samma krets visste vad som hänt. Så när jag blev sjuk var det som självklart att vara öppen - att inte försvinna.

Att berätta om det jobbiga för dem som stod närmast först och därefter dela med mig utåt. Hittills har jag bara upplevt positiva delar med att göra så.

De gånger jag dippar så känner jag och vet jag att jag har en hejjarklack som finns och stöttar. 

 Det behövs. Ingen kan vara stark och positiv jämt. Jag upplever att ni i min hejjarklack lyfter mig när jag behöver det. Att ni gör mig starkare - som en superhjälte. Ni ger mig kraft och tilltro. Jag tänker även att då är bloggen kanske till en hjälp - ni vet var jag befinner mig i livet. Samtidigt som vi kan prata om annat än den här eländes sjukdomen när vi ses. För det är viktigt - att få glömma bort den ibland.

Idag har pappa först hjälpt mig att ordna med belysningen i garderoben som pajjade i somras efter en åskskur - så nu har jag belysning igen i garderoben och kan se vad jag tar på mig ;)

Sedan hörde Milla av sig och frågade om jag spontant ville följa med ut i backen och åka. Vi for till Klutmark. Soligt och skönt men inte alls bra före tyvärr. Det var nästan så att jag skulle behövt valla brädan. Sedan var det så otroligt mycket folk så det var svårt att ta sig fram.

Jag blev lite deppad först när jag insåg att det inte skulle bli lika många åk som senast när jag var i Bygdsiljumsbacken. Men Milla var så klok och positiv att det känns ändå okej med mina två åk som blev av. Vi hann ju med en massa tjejsnack i solen och bara få njuta av varandras sällskap.

Jag tror även på att någon kväll bege sig ut i backen och åka lite. Morgnarna är psykiskt tyngst och kvällarna betydligt lättare.

Bjuder på tre bilder. Första bilden sover jag på - jag är egentligen emot smygtagna foton men den här speglar kärleken som finns mellan mig och Sally tycker jag. Bild två och tre är från dagens åk i Klutmark.

Det är inte alltid lätt att vara positiv..

Jag vet att det går åt rätt håll med metastaserna och att de sakta men säkert försvinner mer och mer.. men att ha varit sjuk och sjukskriven så länge tar på psyket. Vissa dagar känns det som "gråt-dagar". Som om jag alltid varit sjuk och aldrig kommer bli frisk. O livet fullkomligen suger.

För det mesta känns de okej men det kommer dippar och det är väl kanske inte så konstigt. Jag känner en så stor längtan efter att få känna mig helt frisk i kroppen. Att vara så där grundstark som jag var innan det här eländet.

Jag minns att Patrik skojjade med mig i början och ville brottas lite på skoj mot mig.. O att han blev ärligt förvånad över hur stark jag var. Jag vill tillbaka till det tillfället med min kropp. Jag vill busa på utan att det känns som om kroppen ska gå av. Jag förstår ju nu varför jag har en lite tröttare period - mina röda blodkroppar är lite låga. Jag hoppas de går upp snart eller att jag får blod så de går upp. Det är sån skillnad i ork..

Jag har varit ute en sväng idag och prommat en vända bara på känsla - att gå åt ett håll och vid vägskäl så har jag valt den vägen som känts eller sett trevligast ut. Skönt att komma ut lite i solen och jag borde röra mer på mig. Fler spontana prommisar baserade på vilken väg som ser trevligast ut.

Helgens planer har förändrats - skulle på 60års kändis party men födelsedagsbarnet är sjukt så det är framskjutet. Pappa och Zanne kommer upp så ska försöka umgås med dem en del också. Men jag känner även en viss dragning mot garaget och snowboarden. Någon som ska ut och åka snart? Vardag som helgdag - jag är ju "ledig" vilket som.

Ingen som har nå kul att peppa upp mig lite med? Allt från att berätta något kul till..  ptja, bara fantasin stoppar er.

Läget..

Mina röda blodkroppar är lite låga så jag har som ni vet en paus med min Lynparza för att de vill se så värdet går upp. Fick förklarat för mig idag att om värdet är lågt så kan det innebära bland annat att jag är tröttare än vanligt - vilket jag upplevt men trott att det bara varit jag som sovit dåligt.

Vi har även idag påbörjat att trappa ur vissa mediciner som jag tror att jag ska klara mig utan - vi får väl se om det funkar utan dem över tid eller hur det börjar te sig. Men det känns bra iallafall. Blir mina blodvärden ännu lägre så känns det bra att det finns en plan då hos sjukvården, men förhoppningsvis ska de nu återhämta sig med en liten medicin-paus.
 

Dagens stjärnor är..

Sköterskan Anu; för att hon är så duktig på att förklara och lägga upp en plan om hur vissa mediciner bör trappas ur. Det känns skönt att få en tydlig plan och att få andra saker förklarade för sig när jag själv inte kanske förstått varför vissa saker görs som de görs.

Andra stjärnan går till Andreas som än en gång dragit av vår uppfart efter att plogbilen varit förbi. Det är guld värt att få den hjälpen när jag själv inte är frisk (och maken är sjuk).

Kärt barn har många namn..

Det är många som frågat hur Cerran uttalas och var ifrån det kommer.

Det började under högstadietiden då min syster skulle vara retfull mot mig och sa med Göteborgsdialekt "Mariah Carey" till mig eftersom mitt tilltalsnamn är Maria. Jag avskydde att hon kallade mig det men med tiden blev det bara "Cerran" och det kunde jag acceptera.

Några år senare så var jag känd mer som Cerran än Maria i bilkretsar främst. En del visste inte ens vad jag egentligen hette så då som tonåring la jag till Cerran som andranamn. Så idagsläget heter jag både Cerran och Maria. Ofta finns det många som heter Maria och då är det smidigt med ett eget smeknamn.

Det är även tacksamt att de som känner mig och vill hitta mig på exempelvis facebook hittar mig där under Cerran. Då får jag vara mer privat när jag är ledig.

Facit om hur det ser ut i min kropp nu

Igår var jag på läkarbesök i Umeå för att få veta på flera månader om hur det ser ut i min kropp med alla metastaser. Senaste gången fick jag veta att majoriteten inte syntes. Men för den skull innebär det inte att det inte finns där på micro nivå. Efter den undersökningen så har cellgifterna avslutats och jag har påbörjat att äta Lynparza under några månader.

Så det har varit en stor anspänning dels att fara och röntga sig. Bara att besöka sjukhuset är ju tillräckligt. Men sen att inte veta hur min kropp skulle reagera på medicinen istället för cellgifterna. Om det skulle bli någon förändring.

Jag har ju mått bättre och det talar ju för att det blir bättre men det är trots det en anspänning att få svart på vitt.

Igår åkte jag, Patrik och mamma till Umeå för att träffa min läkare. Röntgen såg bra ut. Metastaserna har fortsatt minska. Lite men dock så minskar det. Mitt blodvärde har sakta gått ner lite så nu ska jag ha 2 veckors paus från Lynparzan och hemsjukvården ska få ta massa blodprover på mig och så får vi se om värdet återhämtar sig.

Jag frågade min läkare lite om extra värktabletter de gånger som min dagliga dos inte räcker. Jag tog som exempel mellan att sitta stilla på en middag en kväll mot att vara ute och åka snowboard i backen en dag. Jag berättade att jag provat på att åka i Bygdsiljum en dag och att det blivit sex åk. Jag såg riktigt hur det glittrade till i hans ögon och det kändes som om han tyckte det var kul att jag mått så bra att jag kommit mig ut och gjort saker.

Så sammantaget blev gårdagens besked väldigt bra! Efteråt och idag är jag helt slut - att gå omkring, vara nervös och anspänningen innan och när den släpper. Det tar på krafterna psykiskt. Känner att jag inte riktigt är på banan än men det kommer - jag måste bara smälta det här. Även om det bara var positiva besked. Hoppas ni förstår hur jag menar..

Jag ska banne mig bli frisk i år - det är mitt mål!

Ta till vara på och leva livet..

Jag har senaste tiden verkligen försökt ta tillvara på livet och alla livsglädjande händelser som jag kan krydda livet med. Det är verkligen något jag vill påminna alla er andra om också. Se till att leva livet med så mycket nöje och glädje när tillfälle finns och möjlighet ges. Livet är en berg- och dalbana. När det är på botten så behöver vi alla de här positiva stunderna då att plocka fram ur minnet och njuta av. Livet känns lättare då.

Idag har jag varit ca 3 mil innanför Åbyn, Byske och fått möjligheten med skotertur tillsammans med Andreas M och Andreas G.

Underbart väder ute, dock liiiiite kallt. Andreas M hade kollat av igår kväll så jag skulle ha klätt mig ordentligt.. det resulterade i att jag till och med fick klä av mig relativt snabbt efter att vi hade börjat köra. Eller för min del åka.

Jag fick erbjudande om att köra och jag har ju skoterkort men kände då att jag inte riktigt har fysiken att köra lika roligt som de kan köra. Jag fick be Ante M att ta det lite lugnt med accelerationerna om jag skulle klara av att åka hela vägen - jag inser att jag är svagare i armarna på ett helt annat sätt än i benen. Benen är jag mest otymplig och stel i. Känner mig lite som en tant i dem.

Efter att ha kört en bit stannade vi till, fikade lite medan den Andreas G lekte av sig på älven. En bit uppströms var det tydligen öppet så håll er borta från Byske älven. Kommer som ett efterklokt råd. Vi vistades dock inte mer på älven.

Sedan begavs det tillbaka till start-/avslutningspunkten. Där frågade Andreas M om jag hade styrkan att han skulle få busa av sig lite på en lägda. (För er sörlänningar är lägda ett öppet fält). Så där gasade vi på i cirklar och burkade till höger och vänster. Blev en vända då vi blev liggandes på sidan alla tre; jag, Andreas och skotern. Antalet gånger den andra Andreas blev liggande bakom, vid sidan av och på alla möjliga sätt höll jag inte räkningen på. Men jag sa till när min ork var slut.

Avslutade vistelsen i skogen med tårta och ett litet firande för Andreas M som fyller år idag. Sedan begav jag mig till stan innan jag skulle somna i husvagnen.

Väl i stan firade jag och Patrik mamma en sväng med ett paket och fick ytterligare tårta för även hon fyller år idag! 

Grattis bästa mamma på din födelsedag. När jag är 61 år vill jag va lika fräsch som du =)

Bitarna faller på plats..

Jag är van att ha ett visst mönster i mina sjukskrivna veckor men emellanåt dyker det upp saker som måste göras och som känns lite tyngre att genomgå. Exempel kan vara röntgen, läkarbesök, besikta bilen, serva bilen osv.

Idag har jag lyckats styra upp och få undan en del. Röntgen fixade jag tidigare i veckan. Idag avklarades besiktningen. UA. Skönt att inte få några fler måsten och sen har jag ringt verkstan för att få servicen avklarad och så jag kan öppna skuffen igen.

Så nu känns de flesta tunga sakerna avklarade. Det är bara någon enstaka jobbig sak kvar att avklara.

På söndag om det nu inte är typ -30 så ska jag iväg med lite gamla vänner och åka skoter. Det känns jätte trevligt att få det erbjudandet och skönt att komma ut. Det blir ytterligare en livsnjutar-upplevelse. Jag tror att man ska fylla och krydda livet med sånt. Oavsett om man är frisk eller sjuk. Se till att njuta av livet!

Vården skulle kunna vara mindre smärtsam

Tänk om vården investerat LITE till i viss utrustning. Jag går på relativt regelbunden röntgen undersökningar där de ska injicera kontrast i blodet. Vanligtvis när hemsjukvården kommer och tar blodprov eller ska ge mig exempelvis blod - då tar/får jag det genom min venport för att jag inte ska behöva bli så stucken en massa extra gånger i armar, händer osv.

Men när det gäller röntgen - ja, då pallar inte deras maskiner med att ge mig kontrast genom porten. Då ska de sticka mig i armen (om jag har tur). Jag är svårstucken och nålrädd. De har skrivit att narkospersonal ska sätta de här nålarna på mig för att jag ska få kontrasten. Men även de bästa kan misslyckas i armvecket.. Nu är jag alldeles blå sen igår. Slutade med att de stack på handen där det är otroligt smärtfullt att bli stucken. Önskar att de hade kunnat nyttja venporten istället.

Mina röntgen undersökningar med kontrast tar olika lång tid också. Ibland har jag fått vara där typ en timme men den här gången skulle det ta drygt tre timmar totalt. Så jag steg upp sju igår.

Jag är tacksam att hemsjukvården hade ordnat så jag fick börja dricka kontrasten hemma. Annars skulle jag vara halv åtta på röntgen. Jag är i så stort behov av min sömn och jag går till sängs i tid men det blir en påfrestning mentalt av att vara med om besök på sjukhus. O ännu värre om man förväntas sitta där i flera timmar.. Nä, låt mig slippa det..

Igår vid lunch mös jag en stund med mamma och min gudson William. Den sjuka i hushållet fick lite omtänksamma blickar från mig men jag höll mig på avstånd för att inte bli sjuk. Fick även en mumsig minisemla.

Väl hemma somnade jag på soffan med Sally sovandes på magen. Helt underbart - varmt och skönt. Hade hon varit mer tillförlitlig i att stanna på mig så hade jag inte behövt filt eller värmekudde. Hon värmer så mysigt.

Idag har jag och katterna tagit det lugnt.. kollat på damernas stafett och hejjat på tjejerna. Blir en fortsatt lugn torsdag. Imorgon väntar besiktning av pärlan.

Igår tog jag (OS) - GULD!

Igår lämnade jag ytterligare en bra helg bakom mig. Lördagen gick åt att montera tv:n hemma på väggen (eller maken gjorde det) och sedan att få till med den nya tv-bänken. Äntligen har vi en lite nättare.

Om någon är i behov av en tv-bänk i svart så får ni den gratis!

Lördagkvällen blev det ett besök på en pride-förfest. Träffade nya och gamla bekantskaper där men det blev en kort visit..

Söndagen var ju den stora Dagen.
Dagen som jag och lillebror skulle till Bygdsiljum så jag skulle få prova åka bräda igen. Jag har ju längtat efter det i 2-3 vintrar. Om inte mer?! Och jag har hittills i vinter drömt så mycket om att åka. Lillebror ställde upp att följa på mina premisser. Vi visste inte innan om det skulle bli ett åk, eller typ hela dagen men han fann sig i det och jag har nyttjat insamlade pengarna till våra liftkort. Han ska ju inte lägga ut för sig när han är typ min assistent i backen.

Det första jag gör när vi kommer upp är att spy på parkeringen. Brutalt ärligt men ja. Av nervositet fick jag inte behålla lunchen som jag ätit på vägen dit. Jag höll inte på att få på mig skorna av nervositet heller.
Men sen när vi kom ut i familjebacken och brädan satt på fötterna.. ja då var det bara så rätt även om jag var helt slut redan då. Första åket ner så fick jag be att vi skulle vila lite där nere.. Även de andra åken men vilopauserna blev desto kortare och åkningen blev desto lättare. Det satt verkligen i ryggraden. Efter 4 åk i familjebacken så åkte vi upp till skidstugan och köpte drickor samtidigt som vi tog en paus. Sedan åkte vi ytterligare 2 åk i en annan, lite brantare backe. Det var bara underbart! Brorsan tog ett sista åk i en svart backe medan jag bytte om för jag tänkte att det är klokt att sluta INNAN jag gjort mig illa.

Efteråt kände jag mig SLUTKÖRD men på ett friskt sätt. Så där trött som friska människor blir. Det går inte beskriva på annat sätt men ni som fått cellgifter känner nog till skillnaden på de olika tröttheterna.

Exempel. Om jag lyfter jätte tunga saker här hemma med armarna och fejar på då blir jag helt färdig. Jag går nästan sönder av slutheten. Den här slutheten var mer att jag skulle garanterat somna gott och vara lite mör imorgon (idag).

Jag sa till mamma och Ingo igår när jag åt middag hos dem att det känns som om jag tagit OS-GULD, för jag fixade det här. Jag åkte 6 åk, jag känner mig så otroligt frisk och lycklig. Tilltron till livet fylls på med såna här glädjande aktiviteter!

Idag är jag mör.. men inte så att det känns som om jag ska gå sönder. Utan att jag behövt sova idag på dagen en stund och träningsvärk. Men det är friskt. I år är året då jag ska bli frisk. Banne mig!

Vi prövar..

Jag känner mig piggare för varje vecka. Jag får sundare och sundare behov av sömn. Att lägga sig 21, sova 12 timmar, äta frukost och därefter sova ytterligare x antal timmar - det är inte friskt. Då är man inte tillbaka på banan trots att jag ser pigg ut.

Nu sover jag ca 12 timmar på natten, orkar vara vaken hela dagen med någon liten vila. Är det något speciellt som står på schemat så får jag planera in det så jag har orken att delta.

Livshöjande aktiviteter och upplevelser prioriteras så länge det finns en anpassning till ifall att jag inte pallar det. Men det är sånt som får mig att orka, att skina upp och känna att livet känns bra. Nu i helgen händer det som jag drömt om - jag och brorsan ska fara och prova åka snowboard. Det känns skönt att få prova och som jag har längtat att komma ut i backarna. Jag kommer säkert vara fysiskt helt slut efteråt men mentalt kommer jag leva på det länge. Det är en frihet med snowboard och longboard som jag verkligen känner av och njuter av när jag utövar dem.

Det känns som om det här året är det året då livet återkom. Jag känner till o med en lust att fira när jag fyller år. Det känns som om det varit ett hopp.. först blev jag 31 och sjuk.. nu fyller jag snart 34. Däremellan är det bara som en dimma.

Underbar helg med många olika inslag

Att hitta på saker och boka upp mig själv med aktiviteter - kanske en iallafall per dag gör gott. Det känns skönt att få komma ut.

Helgen som nyss passerat känns som en underbar helg! På fredagen hälsade jag på mitt arbete och fikade med dem på eftermiddagen. Därefter väntade jag hemma ensam på min faster medan maken gick till jobbet. Hon bor inte i Skellefteå och hade ställt frågan om hon kunde få sova hos oss en natt vilket för oss var självklart och för mig blev en väldigt trevlig fredag. Jag fick höra många minnen om henne som liten, om farmor och farfar som unga.. Att krypa till sängs och känna mig till freds med fredagen, livet och tillvaron.

Lördagen åkte hon vidare till farmor och sedan hem. Jag själv spenderade min lördag först på stan tillsammans med mamma; köpte en snowboard hjälm, byxor och en dagkräm. Jag har drömt så mycket om att åka bräda och nu har jag och min bror bokat en söndag för att prova på mina drömmar - att fara ut till Bygdsiljum och få åka bräda. Vet inte om jag orkar mer än ett åk, men är det så, ja då vet jag det. Jag har tänkt ta från de insamlade pengarna till liftkortet för oss båda. Då har inte han förlorat något ekonomiskt om det bara blir ett åk. Hips vips orkar jag åka hela dagen bara för att det är så roligt. Hursomhelst så kommer det vara underbart!

Kvällen spenderades med Jessica B och tjejsnack till senare på kvällen då hon begav sig hem.

 Söndagen konstaterade jag glatt att jag nu får morgonfrilla och måste lära mig att komma ihåg att fixa frisyren innan jag går ut. Fick en kommentar på instagram:


"..Du har en otrolig förmåga att se det positiva. Det är starkt & det hjälper långt.."

Jessica Strömberg 

Den kommentaren värmde verkligen. Kul om jag kan bjuda er på ett positivt synsätt. Ni är god hjälp för mig att hålla mig positiv också. 

Under söndagen fick jag en förfrågan från en nära vän om jag ville gå på bio med hans dotter och se disneys "COCO". Jag hade nämnt tidigare att den filmen verkade lättsam och rolig och att jag gärna skulle se den. Så jag och Alva bokade in det som söndagsaktivitet.

Filmen var bra tycker jag. (Ni som sett filmen kommer förstå det här tror jag): Jag och Alva skojade efteråt om att Sally, katten är min spirituella vägledare ;)

Söndagen avslutades med middag hos föräldrarna medan maken gjorde helgens sista arbetspass. Kort sammanfattat; en bra helg med lagom mycket aktiviteter och kände mig lycklig när jag bäddade ner mig tillsammans med Sally igår natt. Somnade med hennes tassar i min hand..

#Me too

Jag var en av dem som skrev lite kort om min upplevelse av mäns beteende mot mig som kvinna och en kvinnosyn som inte är okej. Jag tycker att hela kampanjen har delvis varit bra - det är bra att vi ALLA får en tankeställare. Hur skämtar vi om kvinnor/män och deras sexualitet? Hur beter vi oss gentemot det andra könet eller vad är jag som kvinna själv van att "godta".

Det jag inte tycker är okej med me too är att vissa män döms på lösa grunder och utan någon rätt till prövning. Det har blivit lite så (min upplevelse) att om en kvinna säger att den mannen tittade på henne med "åtrå" tex. ja, då ska han dömas?!

Vad hände med att vi kunde prata med varandra? Det kan ju inte ska vara så att män ska vara rädda att se eller tilltala kvinnor?! Däremot om de passerar någon personlig gräns - då måste vi som kvinna (eller man) säga till. Och är kvinnans uppfattning/upplevelse av hur någon tittar på en eller pratar till en tillräcklig grund, för att utan prövning döma mannen?

Jag ska ta ett exempel ur verkliga livet..
Jag var chaufför en gång åt en manlig kompis som varit ute på fest. Under färden hem så skojade han ÅTERKOMMANDE om att vi skulle öva på att göra barn. Jag påtalade flera gånger att jag inte tyckte det var roligt eller okej. Senare blev vi ordentligt ovänner för jag påtalade för en annan killkompis hur jag uppfattat dessa skämt. Vi talade ut om det och redde ut det och jag tänker att vi båda fick en tankeställare. Det är så jag tycker det ska vara i grund och botten.

Sen är me too jätte bra på sitt sätt - att jag med flera får inse att vi är inte ensamma om att ha upplevt övertramp och bemötanden, skämt etc som absolut inte är okej.

Jag såg på talang förra fredagen. Det var en grupp med supervältränade människor "Beast Barzz" som vid omröstningen skulle få gå vidare om David Batra gav dem ett ja. Han villkorade "Ja:et" med att gruppen skulle lyfta bla Bianca Ingrosso. När hon kommer upp på scenen så tar hon sig friheten att ta på allas vältränade kroppar utan att fråga om det är okej. Tänkt om det varit det omvända, att en man gjort så med en grupp där majoriteten var kvinnor. Det skulle inte vara okej! Jag ställer mig själv frågande dels när det här spelades in och dels om inte Bianca Ingrosso varit med i uppropet för #me too?

Slutligen vill jag och hoppas jag att #me too ska bli en möjlighet och en ögonöppnare för både kvinnor och män om hur vi beter oss gentemot varandra och att vi ska respektera varandra och andras kroppar.

Jag ber..

Varje kväll så ber jag en bön att bli frisk. Jag brukar även passa på att be för andra personer som jag vet har det svårt på olika sätt.

Det känns som om det här är året det kommer ske. Nu gäller det.

En annan sak som jag tänkt mycket på, är att jag ärligt har svårt att komma ihåg hur gammal jag är. Vill ständigt säga 31 år men vet ju att det var då jag blev sjuk.. nu blir jag snart 34 men det är något jag ständigt måste fundera på om det stämmer..

Min håriga resa..

Ni som känner mig från tidigare vet ju att jag vanligtvis ses i halvlångt lockigt hår. Dock naturellt så har jag spikrakt men senaste åren innan sjukdomen så lockade jag håret en gång per år. 

Sedan sjukdomen så har jag hunnit med att tappa håret 2 gånger. Första gången var 20160101 - då kände jag att håret några veckor efter cellgifterna började släppa så Patrik hjälpte mig att raka av allt. Sen hann det växa ut till en kort frisyr. 

Bild nr 2 är från ganska exakt ett år sedan. När min gudson föddes 30 januari 2017.

Innan återfallet. Då strålade de hjärnan och då tog det bara någon dag. En kväll så skulle Syrap bestämt sova på min kudde. (Jag hade en handduk över kudden för jag gick så varm i kroppen (värmevallningar). Så för att slippa en dyblöt kudde så hade jag en handduk att byta ut.)
Dagen efter Syrap sovit på min kudde så kunde Patrik plocka hår från mig. Jag satte mig i badkaret, spolade huvudet och håret bara föll av..
Jag tror att Syrap kände på sig att det här var på gång..

Turligt nog så har jag peruk och fina mössor sedan min första vända som hårlös. O tacksamt är att det skett på vinterhalvåret så det är inte så många som undrat varför jag hade mössa i tid o otid.

Men nu är jag tillbaka igen till typ där jag var innan jag tappade håret den andra gången. Jag och min frissa har som mål att få mig långhårig igen och hon hjälper mig att "klippa mig långhårig".

Hittade lite målande bilder i datorn och tänkte att jag skulle dela med mig av dem. Är någon i behov av tips gällande peruk, huvudbonader etc så är det bara att fråga. Mitt kontaktformulär här på sidan fungerar nu igen om ni vill ta det privat med mig.

Ständigt lärande..

Det har hittills snöat MYCKET i vinter tycker jag. Det pirrar som i kroppen för det känns som om jag är lat som inte är ute och skottar. Men idag (eller i veckan) jobbar P förmiddag så i morse var jag smått insnöad. Skottade ihop snön här ute till en vall och tänkte skjuta iväg den med snöslungan. Nä, det fungerade inte för jag orkade inte ens dra igång den.. Men snälla grannen kom och hjälpte. Men snöslungan ville knappt skjuta iväg någon snö så det ska väl grävas loss från sist vi körde den. Så jag gav upp när det inte fungerade och jag kände att kroppen inte pallade. Ja, jag tog i för mycket. Jag ska inte skotta.

Så jag skickade ett meddelande till snälla Andreas och frågade om han inte skulle ha vägarna förbi. Jo, på en stund så.. hips vips var den enorma traktorn här och skottade undan både på uppfarten och brevid. Oerhört tacksam och även rörd när jag fick höra att jag inte ska skotta utan bara se till att bli frisk.

Jag har en bättre period nu med ett mindre bakslag igår. P har hittat några silverfiskar (få till antal och tidpunkt). Men vi skulle ha hit Anticimex. Telefonisten kunde inte säga till mig varken när de skulle komma eller ringa. Sa att jag var sjukskriven och önskemål att det inte blev före 10 på dagen. Steg upp trots det tidigare för att inte gå omkring i pyjamas när de kom och sen visste jag att, jag antagligen skulle behöva lämna huset under en okänd tid. Oklart även det hur länge.. Tiden gick och tron att de skulle dyka upp började tryta. Men vid 15 kom de, inget samtal innan. Vi gick igenom lite kort, fick lite tips på hur jag kan motverka dem, fällor sattes ut och en halvtimma senare var det klart. Om de hade behögt sanera så skulle jag behövt lämna huset två timmar. När de väl for så och ovetskapen om allt blev som för "spännande" för mig så hann kräkas flera gånger.

Det är som en nackdel med hur sjukdomsbilden ser ut för mig. Jag vill gärna ha koll på hur allt ska se ut innan så jag kan planera psykiskt. Att inte veta och vara nervös för saker.. ja, då kan det bli tokigt. Men i övrigt känner jag mig pigg nu. Tog ut mig som sagt av skottningen men jag lär mig lite den hårda vägen ibland.

Fylla på med livsgnista..

Jag brukar säga att livet är som en berg- och dalbana. Den är nog ännu mer det när man inte är frisk. Men desto viktigare är det att hitta saker, personer etc som fyller på ens livsgnista. Att fylla på livsgnistan ser jag som ett tillfälle, då bara det positiva existerar i livet. Att bara få njuta av det.

Emellanåt försöker jag komma mig iväg till Piteå till min "andra" familj - Worrsjös. Där mår jag bra och laddar upp min gnista och igår fick jag möjligheten att åka hundspann hos dem. Har aldrig tidigare tänkt tanken eller ens fått möjligheten.

Den tidigare upplevelse jag har av huskys är att det varit alldeles för stora kullar och hundar som är mer vilda än tama. Men Katarina och Daniel har verkligen bra kontakt med sina hundar och det är bra ihop satt "pakt" som håller sams och hundarna är tränade i det sociala mellan hund och människa.

Igår på eftermiddagen byltade jag på mig de varma skoterkläderna och skulle tagit lite till men det är svårt att bedöma i förväg. Men nerbäddad på kälken och tittade på medan hundarna spändes fast framför mig. Pirret i magen innan vi gav oss av. Att inte veta vad exakt som väntade eller i vilken hastighet det skulle gå.. SPÄNNANDE!

Men det gick så bra. Jessica och Isak körde stundvis före oss med 4hjuling för att stoppa upp eventuella skotrar som vi skulle tänkas möta under färden. Kändes tryggt och med säkerheten först. När vi var där mitt inne i skogen och snön yrde om oss så tänkte jag - det här är verkligen underbart och ett perfekt sätt att fylla på livsgnistan. Det finns inget som heter sjukdom, vi bara är. Hundarna springer nöjda framför oss och jag bara NJÖT! Tittade på deras söta svansar och bara fanns i nuet.

Jag tror det är viktigt att hitta sätt för att fylla på den där livsgnistan där inget annat existerar än det positiva i livet. Glömma alla bekymmer. Idag har jag lite träningsvärk i rumpan men det var det klart värt! Bjuder på en bild från hemkomsten - där jag är bara fylld av livkärlek.

Katarina har nyss startat upp sitt företag och tanken är att köra turister på antingen fasta turer eller efter önskemål. Men jag skulle starkt rekommendera vi "lokalbor" att boka en tur. Jag vet att det är många utlänska turister som attraheras av såna här turer. Hade jag själv fått möjligheten att prova tidigare så hade jag gjort det. Försöker peppa er nu att prova och ta möljigheten men det är för att det var helt underbart tycker jag! Att få glömma sjukdomen behöver inte innebära en utlandsresa - det räcker tydligen med Piteå ;)

Nedan delar jag lite information om Katarinas företag, upplägg och länk till deras facebook-sida. Har ni inte facebook och vill ha telefonnummer för kontakt så kan jag bistå med det.

________________________________________________________________________

"Kom och njut av en åktur med våra renrasiga siberian husky! Vi träffar hundarna och kör sedan en tur i skogen. Efteråt sätter vi oss vid elden med en kopp kaffe eller varm choklad och gosar lite med hundarna. Kortare fikaturer eller längre turer allt efter önskemål. Eller varför inte prova en sen kvällstur med chans att få se norrskenet? 

Våra hundar är väldigt snälla och van vid barn. Vi kan även ta emot rullstolsburna för en åktur med våra huskys."

Classic Sleddog Tour

Kan jag inte bara få lämna in min kropp för undersökningarna, likt att lämna in exempelvis en overall. Det är jobbigt att ha det kommer undersökningar regelbundet som ska genomgås. Idag var det tandläkaren. UA - men med lite bra att veta. Så nu är det avklarat iaf och Patrik var snäll och följde som stöd.

Varje undersökning oavsett landsting, tandläkare etc tar på kroppen och psyket. Skulle önska att de skulle kunna låna min kropp och att jag själv skulle kunna få vara hemma och slippa allt.

Jag pratade med läkaren här om dagen också och fick veta att mina binjurar är slöa. Lösningen på det är just nu att jag tillsvidare ska fortsätta med hydrokortison. Så nu har jag pratat med AHS och bett dem skriva in det i min medicinlista och framöver dela in den i dosetten. Det är tillräckligt svårt att komma ihåg att ta den morgon- och kväll.. sen har jag lynparsan som ska tas med en viss tidsintervall..

Längtar tills jag är frisk och får fokusera på annat.

Drömmer ännu om snowboardåkning på nätterna - ska prova någon helg framöver att åka. Jag vill att det ska gå även om jag dagen efter lär vara slut fysiskt men psykiskt lär jag må bättre.

En kompis som jag delade garage med förr hörde av sig och frågade om jag ville med och köra skoter i vinter. Tackade ja och det värmer så att han frågar! Livet får en krydda.

Nu till helgen blir det Piteå och där ska jag få åka draghund - aldrig gjort det förr men det blir nog häftigt. Sen blir det skönt att träffa som min "andra" familj.

Någon annan som har roliga idéer?

Väntan och förändringar

Jag väntar ännu på resultatet av proverna de tog på mina binjurar. Väntan och ovissheten av vad som eventuellt ska ske är tufft. Jag misstänker att mina binjurar är "trötta" och att det ska göras något för att få igång dem. Jag äter ju hypkortison nu för att få vara normalpigg. Men varje dag så blir det en tablett mindre och fortfarande inget resultat på provet så det är klart att det stressar lite.

Regelbundenhet är i övrigt en lugnande faktor. Att veta att (oftast) onsdagar är AHS-dag. Dosettdelning, provtagning etc. Men då i förrgår ploppar det ner ett sms från min tandläkare att det är dags för undersökning. Då står det mellan att avboka helt - för det känns som om det räcker med allt kring min kropp. Till att ta ork och framförallt mod till att boka om tiden. Så nu ska jag dit imorgon. Trots min tandläkarrädsla. Men förändringar i mitt invanda schema låter simpelt men det kan vara tufft det också.

Nu blir det att maila läkaren och se om jag kan få veta lite mer om framtiden och vad som väntar..

En annan positiv sak som jag upptäckt - jag har upplevt att jag haft som en knöl i nacken - nu är den typ borta! Jag vet inte om det beror på behandlingen, nya sängen eller vad men borta är den typ. DET känns bra!

Dagens provtagning är över..

Det gick betydligt mycket fortare på sjukhuset än förväntat och det var inte så "hemskt" som jag var orolig för. Jag fick lägga mig på en säng där jag skulle vila för att komma ner i varv. Sedan tog de ett blodprov, gav mig medicin för att stimulera tillverkningen av kortison och därefter togs ytterligare två prover. Sedan fick jag fara hem.

Nu är det bara att vänta på resultatet och höra vad som ska göras ifall min egna produktion är för låg som jag befarar. Vill inte gå omkring så där trött som jag var en period iallafall. Det kan säkert innebära det för att få igång binjurarna i normal funktion men då vet jag ju det iallafall. Eller om det finns någon annan lösning - jag vet inte. Men det tar jag då.

Jag är tacksam för allt stöd jag fått och får av alla. Det gör verkligen mig starkare. Det som skrämmer mig dock är att det rent generellt är så många som drabbas av cancer - det är en sån jävla sjukdom som jag skulle önska att inte någon drabbades av.

Jag brukar tänka att när jag blir frisk - då ska jag ta lärdom av allt jag gått igenom och försöka använda den på bästa sätt för alla. Att den ska komma till användning.

Omvägen har omvägar i sig..

Jag har tidigare beskrivit min cancersjukdom som en omväg i livet. Som 31 åring ska man inte drabbas av cancer, det är då livet startar. Det har verkligen blivit som en lång omväg i livet. Alla behandlingar, tröttheten, önskan om att vara frisk, arbeta, få barn etc.

Jag har sedan starten med Lynparzan hittat en annan jämnare vardag än med cellgifterna även om det varit tungt med dem också. Kräkts var och varannan dag, känt mig otroligt trött trots att jag sovit otroligt mycket.

Läkarna har kommit fram till att det nog beror på mina binjurar när det gäller tröttheten - att de inte producerar tillräckligt mycket kortison själva. Så nu äter jag hydrokortison och har sakta börjat känna mig piggare. Vilket är skönt.

Imorgon känns det som om det kan bli ytterligare en liten omväg på omvägen - jag är från idag tills imorgon efter testerna kortisonfri. O då ska de ta flera prover under några timmars tid hur min kropp producerar kortison. Hur exakt de går tillväga annat än att jag inte ska äta mina tabletter vet jag inte. Men ser framemot att de ska få ordning så min kropp fungerar av sig själv. Ärligt så är jag nervös. Hänga på sjukhus under flera timmar är inte riktigt något som jag ser framemot.

Så tänk på mig imorgon och så håller vi tummarna att det inte ska bli en jobbig "omväg".

Längtar så efter att bli frisk. Det känns ibland som om det här är året som det kommer ske. Hoppas det blir så. Jag är SÅ LESS på att vara sjuk!