Nu börjar det vara dags att avsluta det här året..

Sedan julafton så tycker jag livet har känts lättare. Just en sådan högtid som julafton blir en så stor påminnelse om föregående år - för julen 2015 mådde jag som sämst. Men som sagt, redan juldagen så kändes allt lite lättare.

Jag jobbar på med att bearbeta och att försöka må så gott som det bara går. Jag försöker be om hjälp när jag själv inte har nerver nog. O jag tittar framåt. Jag har konstaterat att jag under en tid nog ska undvika bilder från mitt helvetes år. Jag ska fokusera på bilder och minnen som gör mig glad. O skapa nya minnen tillsammans med nära och kära.

Det känns bra att få börja ett nytt år imorgon..

Trevligt med jul men nervöst..

Helt ärligt så kände jag stor glädje när det var dags att önska sig saker i julklapp. I fjol önskade jag ju bara mig att bli frisk. Allt annat var inte intressant. På så sätt har jag sett fram emot årets jul.

Nu med bara en dag kvar så är det nervöst. Minnen från fjolårets jul gör sig påminda. Ja, jag vet att det inte blir samma sak i år men fjol året var så hemskt och jobbigt psykiskt. Att må som jag gjorde då. Jag tänker inte låta denna jul bli annat än fin. Men det blir i sakta mak som jag tar till mig hela julfirandet. För ärligt, nervös är jag även om jag vet att jag inte borde vara det..

Jag vill önska er alla en god jul och ett gott nytt år!

Det är tufft..

Även om jag i backspegeln kan se vilken (ursäkta språket) jävla resa jag har gjort och vara glad över att jag är genom den, så är minnena tuffa. Riktigt tuffa. Saker som påminner om cellgifter, hur illa jag mådde osv. Spontant kan jag tycka att nu ska det bara vara medvind i seglet men det kommer käftsmällar ibland med flashbacks. Smällar som gör att vardagen blir tuffare än vad den egentligen borde vara. Men vem går oberörd och inte har behov att bearbeta saker när man genomgått en sån här upplevelse?

Jag tror på att vara ärlig. Hittills har det underlättat på min "resa". Min förhoppning är även att genom att prata om det - underlätta för andra om smällarna som kan komma efter en sån här resa. Bearbetning och psykiska smällar är nog ett ämne som vi talar för sällan om men som många säkerligen upplever. Jag tror inte att jag är ensam i att uppleva det jag upplever nu..

Tankeverksamhet pågår..

Uppdatering av bloggen inom kort...

Förhoppningar om positivt besked..

Ansökte för drygt två månader sedan om förlängd sjukpenning.. ännu har inget beslut tagits. FK hävdar att de sökt min läkare sedan oktober för kompletteringar, jag har jagat min läkare och påtalat detta. Nu har FK iaf fått journalkopior.. håller alla tummar och tår att det finns tillräckligt med underlag där för att de ska kunna ta beslut imorgon om fortsatt sjukpenning.

Liiiite knapert att leva på 25% lön.. Tur att jag iaf inte lever ensam - då hade det nog varit lite kris och panik på ett annat sätt.. Självklart vill jag vara självförsörjande och inte behöva förlita mig på hjärtat..

Fokusera på din egna kropp och låt bli min..

Mitt inlägg idag blir inte för att svartmåla eller hänga ut någon - min mening är att väcka tankar hos er läsare.

Jag blev idag klappad på magen och gratulerad. Det var rätt mycket rörelse i närheten och jag blev rätt paff och sa först tack, men frågade sen till VAD?! Det tog ett tag innan personen fann sig och sa att den nog förväxlade mig med någon annan som var gravid. Det blev verkligen konstig känsla inom mig. Låt bli min kropp! Klappa mig ALDRIG på magen!

Jag kan ta och tycka det är helt ok att de jag känner frågar om de får känna på mitt hår som jag fått. De får de mer än gärna känna på. Men om man tror att någon är gravid och personen inte sagt något så tycker jag att man av respekt väntar tills personen säger något. Vem är vi att bedöma andras kroppar? Vill ni att andra ska bedöma er kropp och fälla kommentarer om den? - KNAPPAST!

För mig blev händelsen idag jobbig. Som bröstlös så kan jag uppleva att jag har en annan kroppsform - det är mina revben som sticker ut mest på bålen istället för ett par bröst. Att då utöver det bli klappad på magen.. Nä, det är inte okej. Jag har fått frågan förr i tiden om jag var gravid. Jag har då starkt ifrågasatt om personen tyckt att jag är tjock?!

Jag tycker inte heller att det ska tas som en självklarhet att i en viss ålder eller i ett visst skeende i livet ska bli gravid. Alla kan inte få barn. Alla vill inte ha barn. Det är upp till var och en och deras ensak. Det viktiga är att man är lycklig med sitt val.

En annan sak jag tänkt på är de som är gravida. Jag har hört många som beskriver att när det är uttalat att de är gravida, då blir deras mage en "attraktion" som är öppen för alla att hur som helst komma fram, känna på och ha åsikter om. Vad hände med respekten att fråga t.ex. om man får känna?

Jag fick beröm idag av en vän som sa att jag inte dömer folk efter hur de ser ut, att jag inte fäller kommentarer. Jag tänkte på det efteråt. Jag säger gärna till personer om de ser glada, fina etc. Men sen tänker jag inte så mycket på andras kroppar. Jag är mer fokuserad på utstrålning, mår personen bra, ser den lycklig ut osv. Såna saker är det jag ser. Jag tycker även att det är helt ok att åka till affären och handla i mjukisbyxor - varför ska man klä upp sig för något sånt?

Som avslut, även om det är min ensak: NEJ, jag är INTE gravid..

Kämpa med vardagslivet räcker..

Att behöva kämpa med vård, försäkringsbolag och nu försäkringskassan - det är inte vad man behöver när det är nog att kämpa med att komma "tillbaka". Min läkare har trots två påminnelser från FK och ett mail från mig inte skickat in begärda kompletteringar. Nu har FK begärt kopia på min journal och förhoppningsvis får jag sjukpenning igen inom en snar framtid. Det är två månader sedan jag ansökte om förlängd ersättning..

En omtanke som värmer så mycket..

Jag var idag på förmiddagen upp på Willys på solbacken för att kompletteringshandla. Det var rätt lite folk i butiken och när jag kom till kassan för att betala mina varor så frågade kassören mig om hur min behandling gick och hur jag mår. Jag blev rätt paff men sedan kom jag på att han frågat förr kring min behandling och hårväxten.

Hur han fått reda på min behandling minns jag inte. Men jag minns hans kvinnliga kollega som tyckte att jag hade tuff frisyr och det var just när håret börjat komma tillbaka. Jag sa som det var, att det inte var frivilligt och att jag haft bröstcancer. Det känns hjärtligt att han vågade fråga (och att han läste in situationen och valde ett tillfälle när det knappt var nå folk där).

Hans fråga idag värmde verkligen. Jag sa att det var lite upp och ner men att jag jobbar 25% och att det sakta går framåt. Sedan önskade jag honom en trevlig dag.

Jag tror på öppenhet - min erfarenhet hittills säger mig att det bara blir enklare då. Jag tycker att jag fått ett sånt enormt stöd av många och jag hade inte kunnat föreställa mig att det skulle finnas så många bakom mig. Men jag tror inte heller att så många vågat fråga etc om jag inte valt att vara så öppen.

"Skotta!"

Som flera av er kanske redan läst på facebook så var jag igår förbannad på både Postnord och Skellefteå kommun. Jag har kämpat på här hemma och skottat och hållit undan på uppfarten och runt brevlådan så fort det snöat och den enda gång plogbilen dragit av gatan.. Men igår när jag kom hem efter kursen så hade plogbilen dragit ihop en snöhög just bortanför brevlådan. Då har brevbäraren skrivit på ett av våra brev: "Skotta!".

Men vad f-n tror du att jag gjort hela vintern?! Må vara om jag inte hade skottat en enda gång men jag har hållit efter så pass mycket här att jag fått ont i bröstmusklerna. Jag är inte lika vältränad som vanligt för jag har genomgått behandling mot bröstcancer.

Men i ilskan mot Postnord för noteringen och mot kommunen, att de plogar först när det är blötsnö - så gick jag ut och hackade i snöhögen och lyfte undan en del.. det fick jag ångra i natt. Haft så ont! Tagit alvedon men trots det vaknat och haft ont.. Så nu blir det vila..

Försöker hitta en ny vardag..

Det har varit en tung period sedan snön kom. Det har gett så mycket minnen från cellgifts-perioden. Jag har känt mig illamående och mer passiv än vad jag skulle önska. Ärligt så har det varit jätte jobbigt!

Jag kan även känna en stor frustration över att inte vara "tillbaka" än. Jag är SÅÅÅÅ less på det här. Att inte ha ork. Jo, jag märker att det går framåt men det känns som myrsteg.. Frustrationen.. Det blir too much..

Längtar ärligt efter att få känna ett lättare liv. Att få skratta så mycket att jag inte kan stå upp och att tårarna sprutar av skratt. Jag vet att det kommer och att det tar tid.. men jag blir otålig..

Angående snön och vintern så försöker jag hitta en ny vardag. En vardag som fanns förut. Att bara känna harmoni när jag lunkar till jobbet i snön. Inte sitta inne och bli påmind om cellgifter och därigenom fysiskt må illa av "no reason". I veckan känns det som en bra jobbvecka också. Kommit igång med en del administrativt och det känns bra. Ännu ett steg i rätt riktning.

Ett år har passerat..

Häromdagen var det ett år sedan jag opererades för min bröstcancer. Jag tänker att det var för ett år sedan som jag blev frisk från cancern. Cellgifterna var bara en garanti och det är den som gjort mig "sjuk". Jag kämpar en mental kamp med mig själv. Vinterlandskapet som vi fått senaste dygnet påminner SÅ mycket om förra vintern, när jag fick cellgifter och mådde apa. Det är nästan så att jag återigen börjar må illa bara av minnet och minnesbilderna..

I övrigt så har jag en trött period. Det krävs inte mycket motstånd i vardagen för att det ska bli tufft.

Häromdagen var jag på en provtagning på lasarettet. Jag fick då en standard fråga, om min mens var regelbunden. Svarade nej till personalen som såg helt oförstående ut. Berättade bara att jag fått cellgifter. Min åsikt är att det är bra om personal inom vård och andra yrken kan hantera livssituationer. Det här mötet slutade med att jag fick som ta hand om vårdpersonalens sorg över att jag som ung drabbats av cancer. Ni kanske vet den där känslan när man inte till fullo kan säga hur saker är eftersom det kan sluta med att man själv får bära både det jobbiga, en själv och den andra personen. Så ska det inte vara med "professionella". Med facit i hand skulle jag inte ha farit på det där ensam..

Gårkvällen var underbar!

Idag vaknade jag till helt underbara och fina kommentarer på instagram över en bild jag la upp igår kväll. Vilket underbart uppvaknande!

Jag ska backa bandet lite och även denna gång vara "brutalt" ärlig. Det är många som säger att jag passar i kort hår och till viss del kan jag hålla med. Även om jag saknar mina lockar. Det som har varit svårt är i festligare sammanhang - att jag själv ska känna mig snygg och inte platt. (Till vardags har jag inga bekymmer med det). Alltså, då menar jag inte så att jag behöver proteser utan mer att folk inte ska se mig som en planka.

Jag har ju en helt underbar arbetsgrupp. Jag berömde en kollega för hennes byst i de finkläder hon har. Då berättar en annan kollega att hon inte har bh. Varpå jag säger att jag inte heller har det. Hon ser helt chockad ut och spanar mot min byst. Vi kunde nästan inte sluta skratta när jag påtalade att jag inte hade några bröst. Men hennes reaktion gjorde att jag kände mig snygg - att jag typ hade snygga bröst. Fast jag inte har några.

Senare på nattsidan när jag kommit hem från jobbfesten så plingade det på dörren. Tänkte först att det var sambon som var hem och skulle hämta något..

Men det var dessa tre figurer och deras chaufför som glatt frågade om min sambo var hemma och imponerades över att jag vågade öppna ytterdörren.

Hade alla tre sett ut som cigarettpaketet så hade jag nog avstått att öppna :P

Men blev en riktigt bra kväll och ett roligt avslut där på natten.

Riktigt slutkörd igår..

Igår var en dag då jag var helt GALET trött.. Jag var på jobbet i två timmar och arbetstränade - därefter for jag hem och sov en stund innan jag begav mig till frissan.. Men resten av dagen var jag fortfarande HELT SLUT.

Jag tänker själv att det är en anspänning och nervositet att veta att till veckan händer det - då börjar jag jobba på 25% på riktigt. Hittills har det ju "bara" varit arbetsträning. Ganska villkorslöst och bra början för att arbeta på att komma tillbaka.

Efter den resan jag gjort så upplever jag att jag har svårare att klara av att bära anspänningar och saker som gör mig nervös. Det kan bli både för jobbigt men även väldigt trött. Jag tycker bättre om när jag kan styra hur mycket jag "exponerar" mig och hur mycket jag håller mig i min "bubbla". I min bubbla - där är jag trygg, jag kan iaktta saker på ett lugnt och försiktigt sätt. Jag behöver inte känna någon press där på att jag ska "styra upp" saker och liknande.

Kanske låter konstigt men det är som ett förhållningssätt jag själv byggt upp. Livet, arbetet och allt går så mycket bättre om jag vet att det finns stöd runtomkring mig som kan hjälpa när det behövs. Vetskapen om det gör att det blir enklare för att jobba på att komma tillbaka. Jag kan bli frustrerad på mig själv över allt jag glömt. Att jag känner mig lite som en praktikant på jobbet än så länge men mitt fokus har ju legat på att överleva.. Så egentligen är det ju inte helt ologiskt..

Livet blir inte som förr..

Nu ska jag vara sådär brutalt ärlig igen.. Igår var bröstcancerföreningen från Skellefteå och pratade på vår rehabkurs. Det är jätte bra att det finns en förening. De två representanterna berättade om sin "historia". En av personerna la enligt min mening alldeles för stor vikt vid rekonstruktion. Beskrivning hur hon varit orolig över att bröstprotesen skulle flyta iväg i poolen när de var utomlands och hur hon senare i livet valt rekonstruktion och hur det blivit efteråt - att det var som hennes vanliga bröst och att det "var som vanligt igen". (Det sista är min tolkning). Ärligt så tänkte jag: är du dum i huvudet?! Därefter stängde jag ner mitt fokus för att skydda mig lite känslomässigt.

En av mina rehabkamrater påtalade efter en stund att det måste ju vara upp till var och en huruvida man vill göra rekonstruktion eller inte. Jag jublade inombords när hon sa det. Jag lyckades själv inte att komma mig för och säga något.

Senare på aftonen så kände jag mig ledsen för den här biten av dagen. Jag tycker att rekonstruktion är upp till var och en. Men det var nog mer hennes beskrivning av att det lät som om allt skulle bli som förr - före cancern. Det kan det inte bli. Jag har känselbortfall på bröstkorgen och så kommer det alltid att vara - både med och utan rekonstruktion. De här erfarenheterna och djävulskapet jag genomgått med cellgifter - jag kommer inte glömma.

Livet blir inte som förr, med proteser och rekonstruktion.. inte på något sätt blir det som förr - men jag ska skapa ett "nytt" liv..

Mörkret viker undan..

Igår var jag ute på en promenad med mamma runt broarna. Vi passerade Galleri 1 - där pekade mamma på en utställning "Från mörker till ljus". Vi gick in och kikade på tavlorna och de övriga konstverken. En av tavlorna blev jag riktigt förälskad i. Jag bad att få ta ett foto för att senare visa min sambo.

Kom sedan hem och berättade för min sambo om att jag blivit kär i en tavla. Han lät måttligt imponerad av den. Mina svärföräldrar frågade sedan om var galleriet låg för de tänkte bara kika på konstverken i samband med inhandling av mat. När de sedan kom hem från affären så hade de även med sig en lite mindre men samma tavla som jag förälskat mig i.

Tavlan heter "Mörkret viker undan". Tycker det även är lite målande över det vi genomgått.

Jag tycker att det sakta men säkert går lite bättre och bättre med allt. Även om det kommer bakslag.

Hittills är jag nöjd med min rehabkurs. Det känns skönt att träffa andra som genomgått samma som en själv. Att få höra andras historia, lära sig mer om kris osv. När rehab-dagarna är över så är jag jätte slut mentalt men de gör gott. Jag är tacksam att det finns en sån möjlighet.

Jag upptäckte en skillnad i år jämfört med i fjol. I år kan jag faktiskt se framemot att fira jul. Att få önska sig materiella saker och bli glad över materiella ting. Ifjol ville jag inte annat än bli frisk och färdigbehandlad. Ännu ett steg i rätt riktning.

Se mig - även om jag saknar mina lockar..!

Ibland funderar jag på hur andra uppfattar min blogg. Om utomstående anser att jag är för öppen och ärlig och kanske lite utmålande om hur livet är. Men för mig är det en lättnad att både få dela med sig, slippa hålla uppe en fasad och samtidigt försöka väcka lite tankar hos andra personer.

Mycket tid går nu till reflektion. Tankar över reaktioner och hur livet ser ut nu..

Nu ska jag vara lite brutalt ärlig igen. Det är lite jobbigt att inte bli igenkänd. Jag kan förstå att jag är olik mig själv utan lockar. Men det är ju ändå mitt ansikte osv. Jag upplever att många inte ser mig. Jag ser människor jag känner och är bekant med som missar att hälsa för de inte ser mig. Nej, jag orkar inte springa fram till alla bara för att säga hej och vänta på att de ska se att det är jag. Men det faktum att många inte ser mig kan göra att jag stundvis upplever mig som lite skygg. Skygg på stan, skygg i jobbkorridorerna.. Don´t like.

Såna gånger längtar jag tills jag har mitt lockiga hår igen..

Reflektioner..

Nu är jag inne på min tredje vecka på arbetsträningen. Det som varit mest påtagligt är hur mentalt trött jag kan bli och hur svårt det är att hantera. Jag vet ju hur jag blir när jag är fysiskt trött - det har räckt med att få lägga sig en stund. Men den mentala tröttheten - den kan göra mig lite handlingsförlamad resterande del av dagen. En powernap kanske är lösningen?

I övrigt så känner jag mig mentalt svag. Det krävs inte mycket motgång för att det ska bli "galet". Ångest och sorg som kommer över mig. Jag kan bli frustrerad på mig själv - över att inte kunna styra det. Nu är ärlighetens stund: jag kan ibland känna mig dålig som drabbats av bröstcancer. Dålig i den bemärkelsen som att det känns som om jag svikit massa människor runtom mig. Att så många behövt och behöver anpassa sig till mig.. Många tänker nog att det nu är kampen över för mig. På ett sätt är det så - men mentalt har jag ett riktigt tufft krig med mig själv nu.

Jag som vanligtvis har svårt att finna mig i att "bara" ha feber och vara sjuk - tänk er då att vara hemma från jobbet ett år och därefter ändå inte vara tillbaka på ruta ett. Ja, jag vet att det tar tid men tjuriga jag vill att det ska vara klart NU - helst igår!

Igår började jag en rehabkurs via sjukvården. Där fick jag träffa andra bröstcancer patienter som genomgått liknande behandling och som är färdigbehandlade. Det kändes skönt att träffa de som är lite på samma plats i livet och vet vad det är att genomgå det här. Efteråt kom jag på idén att skapa en grupp på facebook för min rehabgrupp - det som slog mig när jag sökte åt alla deltagare är hur annorlunda vi ser ut med hår och vår "vanliga" frisyr. Jag har ju aldrig sett mina "bröstsystrar" förrän igår men att se dem på bild med sin vanliga frisyr - det ger mig förståelse till varför vänner och bekanta har svårt att känna igen mig i min "nya" frisyr.

Jag kan även tycka att det känns så konstigt och ovant att titta tillbaka på bilder från förra vintern - då jag inte hade något hår alls.. Det känns overkligt.. och nu så här i efterhand ser jag verkligen så sjuk ut tycker jag.. Men där och då så upplevde jag inte det..

Kämpigt..

När jag fick bröstcancerbeskedet så hade jag nog föreställt mig att allt det psykiskt jobbiga skulle vara främst där i början och under behandlingen. Men överlevnadsinstinkten slog in och jag bara kämpade på tillsammans med familjen och vänner. Nu när den kampen är över så kommer det psykiska kriget.

Jag har som ständigt tänkt att det skulle vara i början och vara "överstökat" nu. Men sanningen är att det är det inte.. det är nu jag får kämpa med alla känslor..

En av mina hjältar..

Det känns som om jag sakta kommer till insikt med att arbetsträna på 25% är fullt lagom. Jag är rätt duktig på att gasa på själv och vill så mycket. Det är ju ytterligare ett steg i rätt riktning att komma till jobbet igen efter den här resan som jag gjort.

Ärligt - så känns det lite som om jag är lite mesig som bara är där villkorslöst när jag märker att kollegorna har mycket att göra. Men jag VET att det är så det ska vara nu. Jag ska vara där, känna efter, lyssna på kroppen och jobba för att komma tillbaka till jobbet så sakterligt.

Idag blir sista timmarna innan det blir helg. Känns bra att få tid för reflektion och bearbeta alla intryck.

Igår fick jag ett paket med posten. Hade glömt att Patrik tyckt att någon utklädd katt på internet var söt och i det läget hade jag hittat en Batman utstyrsel som beställdes till Syrap ;) Han var dock inte jätte nöjd men blev en söt bild på en av mina hjältar här hemma.

Hjälp gärna till och skänk ett bidrag till Rosa bandet för att hjälpa forskningen mot bröstcancer vidare. Sprid gärna länken till insamlingen också.

Första dagen avklarad..

Så var första arbetsträningsdagen avklarad. Det känns jätte konstigt att bara vara några få timmar på jobbet. Men jag vet ju varför det är så - men ändå känns det konstigt. Känner jag efter blev det dock lagom länge första dagen. Kände mig rätt trött mentalt när jag for hem. Det var jätte trevligt att träffa kollegor och att alla var så glada att jag är tillbaka.

Sen att få ställa i ordning lite på mitt kontor kändes bra. Nu känns det som mitt kontor igen. Ska bara göra ett ryck med blommor där inne eftersom de jag lämnade efter mig är DÖDA.. Till och med kaktusen är ledsen..!

I övrigt så kändes det bra i tid att börja arbetsträna nu. Tidigare hade varit för tidigt..

På måndag så är det dags..

På måndag så börjar min arbetsträning. Känns spännande men bra - ytterligare ett steg för att komma tillbaka till den punkt jag befann mig när omvägen i livet började..

När jag till fullo är tillbaka i livet där jag var innan det här - då ska jag ta med min kärlek tillbaka till USA och göra en till underbar resa!

Minnen från cellgifterna väcks..

Jag minns att när min mamma var klar med sin cellgiftsbehandling så hade hon svårt för olika dofter som hon kommit i kontakt med under behandlingen. Hon kunde till exempel under flera år inte dricka jordgubbs te - för det smakade cellgifter för henne. Under cellgiftsbehandlingen hade jag betydligt mycket bättre luktsinne än vad jag vanligtvis har. Jag minns att inför behandlingarna så såg jag till att tvätta upp sängkläder och vanliga kläder.

Men så här efter avslutade cellgiftsbehandlingar så upplever jag inte att just dofter väcker minnet av cellgiftsbehandlingen. Snarare bildminnet av saker väcker minnen. Vi pratade om serien House of cards här om dagen och för mig påminner det om cellgifter - bara för att jag såg flera säsonger under behandlingen. Jag såg en bild på ett snötäckt Kanalgatan i Skellefteå och det väcker också minnen om cellgifter och illamående. House of cards kan jag undvika men ett snötäckt Skellefteå är desto svårare. Börjar känna mig lite illamående bara jag tänker på det - ärligt!

Jag tänkte häromdagen på att jag genom att titta på bilder som jag tagit kan minnas var jag befann mig i livet när bilderna togs. Det kan alltså vara både i positiv och negativ bemärkelse. Jag som hittills varit nöjd över att klara den mat jag även ätit under cellgifterna.. Det här blir något nytt för mig. För nu närmar vi oss den årstid när cellgiftsbehandlingen påbörjades i fjol.. Vi får se hur det tar sig..

Framåt men ibland händer det att det går lite bakåt..

Tycker sammantaget att allt går åt rätt håll med att komma tillbaka. Sakta kan jag känna mig piggare och mer fylld med ork. Men så kommer det stunder då det blir ett litet bakslag - och jag blir SÅ SLUT. Stunder då jag känner att mina känslor är mer känsliga för intryck. Sorg och andra känslor blir så otroligt mycket starkare än vad jag vanligtvis skulle ha upplevt dem som.

Det känns skönt att vara rätt självmedveten om hur jag fungerar även om det kan kännas lite ledsamt de gånger som det blir ett litet steg tillbaka även om jag vet att det går åt rätt håll. Många tycker att jag ser pigg ut och det är roligt att höra. Känner mig fräsch också nu när jag fått håret tillbaka. När jag tittar på bilder från när jag var hårlös så är det svårt att förstå och ta in - det där var jag för några månader sedan...

Besökte jobbet igår en snabbis för att prata med min chef om arbetsträningen - jag tänker att det blir bra att börja med arbetsträning och känna mig för. Jag ska verkligen försöka lyssna på kroppen.. Jag vet att det är många nya på jobbet som kommit under min sjukskrivning och det var nog en anspänning i att fara till jobbet för efter besöket på jobbet och en lunch med mina bröstsystrar så var jag helt slut! Satt i typ två timmar ute med katten i min fåtölj och bara satt. Orkade inte ens öppna min bok. Skönt att ha möjligheten att bara få vara. Katterna har en lugnande effekt på mig..

Snart är det oktober - bröstcancer månaden

Snart är det oktober. Det är den månad som bröstcancerforskningen uppmärksammas extra mycket genom kampanjen Rosa bandet.

Oktober är även den månad då jag fick veta att jag drabbats av bröstcancer. Det är snart ett år sedan. Det har gått ett år nu sedan jag första gången kände knölen i mitt högra bröst och trodde att det till en början bara var en typisk knöl i samband med mensen - men den försvann inte i samband med mensen.

Vid den årliga rutinkontrollen påtalade jag för sjukhuspersonalen att jag känt en knöl. Läkaren kände igenom mina bröst och kände inget. Sedan bad han mig visa var jag känt knölen och jag visade. Läkarens första reaktion var att det var en bröstkörtel men för säkerhetsskull skulle han kolla extra med ultraljud och kolla bilderna från mamografin. Det läkarbesöket slutade med en biopsi. En vecka senare fick jag veta att det var cancer.

Jag är tacksam att vi har vårt sjukhus här i Skellefteå och att jag fort kunde få en tid för operation. Själva operationen var inte det tuffaste som hänt under det här året som jag gärna kallar för "omvägen i livet". Cellgifterna var det jävligaste man kan gå igenom. Jag vill även uppmärksamma att i och med att jag är så ung så stängdes mina äggstockar ner för att skydda dem från cellgifterna - det var tufft psykiskt. Jag och hormonändringar är inte bästa vänner om vi säger så.

Jag är glad att forskningen inom cancer gått så pass mycket framåt och att jag fick hjälp i rätt tid. Många frågar om när jag blir friskförklarad - ärligt, jag är lite allergisk mot den frågan. Jag och antagligen min läkare också anser att jag är frisk sedan operationen. Det är bara cellgifterna som gjort mig sjuk under senaste året. Men nu är jag på väg tillbaka. I oktober ska jag även påbörja att arbetsträna vilket jag ser framemot.

För att fortsätta forskningen mot bröstcancer framåt så har jag startat en egen insamling hos Rosa bandet - var gärna med och stötta!

https://www.cancerfonden.se/insamlingar/maria-alska-livet

Jag besegrade cancern - hjälp andra få en ökad chans att göra samma sak!

Mitt riktiga liv är på väg tillbaka..!

I helgen har vi varit i Stockholm dels för att fira Patriks mamma som fyllt år. Passade samtidigt på att träffa mina underbara kusiner och deras pappa. Jag har inte träffat kussarna på minst två år! Jag hade längtat så efter att träffa dem igen. Ärligt, efteråt så grät jag glädjetårar i deras trapphus. Det kändes så bra att träffa dem igen. Jag kan inte förklara varför tårarna men det var så skönt att träffa dem igen. Vi var nere i Stockholm i våras när min syster fyllde 30 - då var jag alldeles för trött för att orka följa med och träffa dem. Men nu.. Nu orkade jag. Det kändes som ytterligare ett steg för att komma tillbaka till det liv jag levde innan omvägen.

Kroppen börjar också vara på G i återhämtningsprocessen vilket känns otroligt skönt! Handen är sådär ännu men.. det får ta sin tid. I oktober ska jag påbörja en rehabgrupp samt arbetsträning.

Det känns som om jag hittat en strategi för återhämtning - lyssna på kroppen, sov eller vila när det behövs, umgås med nära och kära och ha ROLIGT!

Det svänger lätt..

Jag tycker det är skönt att någonstans ha lite lösa planer för dagarna som kommer. Det är skönt att de inte är spikade utan det får ändras ifall exempelvis jag inte har orken den dagen. Haft en jätte bra helg i grunden. 

 

 

På lördagsdagen gjorde jag, mamma, Ingemar och Patrik äppelmos här hemma för ett år och sedan hjälpte mamma mig att rensa lite ogräs i rabatterna och instruera mig hur jag ska göra med plantorna sen när det börjar frysa.. 

På lördagskvällen var vi bortbjudna till Öhn, Ursviken på en supergod middag och underbart sällskap! Klockan blev drygt 2 innan vi var hemma i natt.. Det var länge sedan jag hade så kul! Så borde alla helger vara - förutom den sena timmen ;)

Idag har jag besökt min pappa en stund som är på visit i stan. På väg därifrån så kom informationen att någon stulit vår båt i stugan! Snacka om att få en ur balans. Vanligtvis skulle jag tycka att en sån sak är skitjobbigt - men nu blir det f*n värre. Jag fixar som inte alls att parera och blir bara olycklig inombords. Förstå mig rätt. Men det här behövde vi inte som grädde på moset. Kan inte allt bara vara bra nu?

Jag har lagt ut massa efterlysningar på facebook och min förhoppning är att det kan ge utdelning. Antingen har de bogserat båten över sjön eller rott iväg med den. Motorn är typ en gammal 4,5 hk mercury. Lägger ut en bild på båten ifall någon ser den i anslutning till Burträsket. H2O-märket finns inte kvar längre (det är nog övermålat).

Zzzzzzz....Zzzzzzzzzz

Jag har insett på senaste tiden att behovet av sömn är STORT. Det är mycket som kommer i kapp mig nu och som ska bearbetas och då behöver jag verkligen all sömn jag kan få. Med för lite sömn känner jag mig nästan nedstämd men det är nog så att då har jag inte tillräckligt med ork att tackla alla känslorna. Sömn är ju A och O överhuvudtaget. Och just nu har jag större behov än vanligtvis att få sova mycket, länge och ostört. Vardagen blir så mycket enklare då.

I natt har jag sovit som en prinsessa! Dock drömt SKUMMA saker! Drömde bland annat att vi skulle åka till USA. På vägen dit med familjen hände något med min ena bröstprotes så den blev i size av Pamela Andersons bröst! (Måste ha varit något med lufttrycket).. Sen skulle vi prova kläder i någon butik. Där träffade jag en annan tjej med bröstproteser och hon hade piercat sina i bröstvårtorna! (Nej, det är inte möjligt - då rinner vätskan ur). Plötsligt där i klädbutiken så exploderade min protes och det var bara lite plast kvar.. HAHAHA. Det är bara ett kort utkast om min galna dröm. Senare under natten drömde jag om nå galningar med automatvapen.?!

I övrigt så har jag besökt sjukgymnasten idag. Hon bedömde att jag inte var svullen om armarna osv som man kan bli när de tagit lymfkörtlar. Det är inte aktuellt med någon stödstrumpa för armen. Mina stickningar och domningar kan bero på bieffekter från cellgifterna och strålningen. Vävnaden under huden påverkas ju också av strålningen men förhoppningsvis ska det gå till sig. Upplever att jag är LITE bättre nu än för någon vecka sedan. Men deppad kan jag bli när det är höger hand och jag är högerhänt.. It sucks!

Imorgon blir det klippning av min långhåriga kaluffs! Tacka att jag har bästa frisören - allt hon gjort för mig har verkligen underlättat både mentalt och fysiskt under hela min resa.

När..?

Skulle verkligen önska att jag visste ett datum när allt är som det var förut. Att orken var densamma. Att kroppen mådde bra. Jag vet att det är omöjligt att få veta det datumet och att jag får ta allt eftersom.

I fredags var jag och hämtade ut mina "bröst". Känns konstigt att ha former igen när jag vant mig vid att vara planka. Men kan ju i vissa kläder vara trevligt att få ha former. Även om jag alltid egentligen avskytt att behöva ha bh.

På onsdag ska jag på rehabcenter för första gången och få hjälp med min högerhand. Det ska bli intressant att höra vad de säger. Ska även fråga kring mina fötter - upplever att de är som svullna på kvällen och på natten.

På fredag kommer rörmockaren förbi här hos oss igen och ska byta rör och blandare till badkaret - sen ska det gå bättre att fylla upp badet fort. Jag längtar efter att bada! Vi bytte dusch förra veckan och det har varit underbart! Huset blir mer och mer som vi vill ha det.

Försöker även vara ute och röra mig en del. Antingen cykelturer eller prommisar. Ska försöka hälsa på jobbet någon dag nu framöver när hjärtat arbetar dag.

Tid för insikt och bekännelse..

Senaste tiden känns det som om jag mest bara sovit. Eller längtat efter att få sova. Jag har känt mig ovanligt trött även om jag varit pigg när jag varit vaken. Inget går ju jämföra med hur det varit tidigare under resans gång.

Försöker nu att ta in allt jag varit med om. Det är svårt. Jag förundras och skräms över vilket helvete jag gått igenom. Och vad min familj fått genomgå. Ärligt så tänkte jag i början när jag fick veta att det var cancer - att jag skulle försöka att inte vara belastning för någon. Men under resans gång så har jag insett att stödet och hjälpen från andra behövs.

Jag tänker mycket på under julen när det var som värst - satt i min mamma och låtsas pappas famn, tokgrät och blev matad med glass. Det var rockbottom med cellgifterna - därefter kom jag och vi till lite insikt och hittade kloka strategier för att klara det här.

Min mamma har själv genomgått bröstcancer och cellgifter. Jag minns när hon sa till mig samtidigt som hon tröstade mig, att det inte skulle vara så här jävligt och att om det krävdes skulle hon ta ledigt från jobbet och ta hand om mig. Det kändes SÅ SKÖNT! Vetskapen och att slippa rädslan att ligga hemma ensam och må så där illa som jag gjorde där och då. Sen behövdes det aldrig att de var hemma från jobbet. Men de tog hand om mig de helger som min sambo jobbade natt. Hans arbetstider har på ett sätt också varit tacksamma - jag har haft sällskap hemma stor del av den vakna tiden på vardagarna.

Sen till katterna - jag har säkert sagt det förr: men jag har aldrig varit någon kattmänniska. Men nu under sjukskrivningen - de har verkligen tagit hand om mig. När jag var nyopererad och vaknade på natten i smärtor så kom Sally till mig och var med mig tills jag somnade om. Samma lika var det den natten det började blöda från där de tagit ut venporten. När jag var liten och sjuk i exempelvis feber - då såg jag alltid till att ha en svag lampa tänd i sovrummet för det var enklare när man vaknade upp på natten och inte mådde bra, att slippa vakna upp i ett kolsvart rum. Nu när det varit tuffa nätter så har jag sluppit vakna upp själv och ensam vaken - Sally har funnits vid min sida eller kommit när hon märkt att jag vaknat.

O nu under sommaren när jag suttit ute i min älskade fåtölj så har Syrap gladeligen legat på en egen solstol brevid mig. Inte alla katter som nöjer sig med att ligga stilla där och bara lukta på vindpustarna. Det har varit så skönt med sällskap ute även om han inte säger något men bara att inte vara ensam.

Jag vill vara piggare än jag är. Jag vill må bättre än vad jag gör. Jag är less på att gå omkring och läcka vätska från där venporten suttit. Men jag vet att det måste få ta tid för läkning både fysiskt och psykiskt.

Jag vill än en gång passa på att tacka alla ni som funnits, vågat fråga och stått i min hejarklack. Ni är en stor hjälp och utan er hade det varit ännu tuffare!

Nu vill jag vara hel igen..

Det har gått hål i limmet och uppenbarligen har jag inte läkt än.. jag är snarare en levande läcka..
O även om jag bara tagit det lugnt så har det läckt..SUCK!

Blodiga torsdag...

Natten mot igår var INTE kul.. var upp på natten och skulle bara gå på toa. Tänkte först att jag med mina vallningar var varm men väl inne i badrummet insåg jag att jag blödde från där de tagit ut venporten.. Torkade bort det men det ville inte sluta blöda och bara rann..

Obehaglig känsla och lite skrämmande men jag "gaskade upp mig" och vaknade till - körde en genomgång av badrumsskåpen och hittade steristrips och lite andra saker så drog ihop glipan med strippor och la ett typ "tryckförband" över glipan.

Tror både jag och Sally (katten) blev lite skärrade för hon vek inte av från min sida sen. Försökte prata med sambon men han hade jobbat natt och var inte så kontaktbar.

Fick ringa runt på morgonen till 1177, HC och slutligen kirurgmottagningen dit jag fick komma senare under dagen. Mitt förband hade lyckats få det att sluta blöda. Min läkare sa att jag läker sämre pga alla cellgifterna men att stygnen inte heller hade kunnat sitta för länge för då skulle de växa fast. I efterhand så tänker jag att jag fejjade på för mycket och bar tungt under onsdagen - vilket jag nog inte skulle gjort. När stygnen togs såg det jätte fint ut.

Läkaren var gullig iaf och limmade ihop glipan så nu är jag hel igen. Men jag var galet trött igår efter natten from hell..!

En annorlunda trötthet..

När bedövningen hade släppt förra torsdagen så stoppade jag i mig lite värktabletter och sov sedan nästan hela dagen ute i fåtöljen. Därefter sov jag hur mycket som helst under kommande dygnen. Hade som glömt den där tröttheten som blir när de gjort något ingrepp i kroppen. Försöker verkligen lyssna på kroppen nu. Men även att vara ärlig med andra runt omkring och kunna säga "nä, nu blev jag för trött..".

Lördagen skulle jag egentligen upp och grilla utanför Boden men orken lyste med sin frånvaro så blev kvar hemma. Men fick gulliga och snälla meddelanden av mina kompisar. Nästa gång får jag åka upp o hänga med dem.

I tisdags kom mitt paket från robotshoppen - en virtuell vägg till robotdammsugaren. Försöker ha lite strategier för att få orken att gå ihop sen när jag börjar om att arbeta igen. Huset som vi bor i nu är ju SÅ mycket större än förra lägenheten så är bra att kunna dela in det i två delar o så får dammsugaren köra schemalagd städning :)

Idag har jag med hjälp av Patrik plockat stygnen från uttagningen av venporten. Det gick bra. Har även hämtat lite saker i mitt förråd. Inte så mycket kvar där nu :)

Jag vet att jag inte ska... men ändå så gör jag det..

Jag vet inte om jag skrivit tidigare att min sjukskrivning är förlängd. Men nu skriver jag det. Två månader till - men med arbetsträning under den andra av de två månaderna. Det är tungt att vilja en sak med kroppen och en annan sak i hjärnan. Jag vill helst tillbaka till jobbet NU. Men lyssnar jag på kroppen så är inte det möjligt. Strul med handen, orken som tryter och vara svag mentalt - det skulle inte funka.

Jag vet att jag inte ska jämföra mig med andra som haft bröstcancer och hur länge de varit borta från arbetet - eller snarare hur snabba de har varit åter. Men ändå så gör jag det. Får ett stygn av dåligt samvete - eller känner mig lite sämre som inte är tillbaka än. Jag vet att det är dumma tankar men det är så. Jag tror även att andra personers reaktioner när jag säger att sjukskrivningen är förlängd - spelar in i mitt sätt att tänka. Kan det vara att jag ser så pass pigg ut? Eller "har jag varit borta tillräckligt länge nu och borde vara tillbaka"?

Idag har jag fått prova ut proteser. Jag har inget emot att vara platt men ibland och i vissa kläder skulle jag gärna ha lite form för att få känna mig fin. Övrig tid njuter jag av att slippa bh. Det blev proteser som var i ungefär samma storlek som mina egna bröst när jag hade sportbh. Om jag hade fått välja egen storlek på mina bröst idag så hade jag lätt valt mindre bröst än vad jag hade förr. Men än en gång - vad är ett par bröst mot att få leva?

De har även tagit ut min venport idag. Den satt HÅRT. Läkaren skulle ta ett snack med läkaren som satt in den eftersom att han tyckte att den satt alldeles för djupt och för hårt fast. Men nu är den ute iaf. Ännu en sak att bocka av på listan. O tack älskade, gulliga Patrik som följde med, höll handen och höll för mina ögon när de genomförde ingreppet.

Igår skulle min älskade farfar ha fyllt 94 år om han levt. Jag och mamma besökte hans grav för att plantera en födelsedagsblomma från mig och min syster. Farfar var ingen blom-kille. Han älskade skogen. Men jag hittade en blomma som jag tyckte speglade alla galna mjukdjur och tokiga presenter han gett oss genom åren. Jag kan föreställa mig honom garvandes åt födelsedagsblomman om han ännu hade levt.

Vi har haft privilegiet att ha världens bästa farfar och våra minnen tillsammans med honom kommer vi alltid att bära med oss, berätta och skratta åt. 

På torsdag ryker venporten..

Var och träffade läkaren här i Skellefteå igår. Helt otroligt vilken urladdning det kan bli efter ett läkarbesök. Inte för att jag egentligen var orolig över att få något negativt besked men mer anspänningen över att inte veta innan vad som resultatet skulle bli.

Är så tacksam att mamma följde med mig. Skönt att vara två som hör, kan fråga och berätta hur läget är. Sedan är jag så tacksam att jag har bästa läkaren! Senaste tiden har jag haft stora bekymmer med min högra hand - den domnar och sticker. Jag har till och med svårt att hålla en penna och skriva. När jag nämnde detta för läkaren så sa han på direkten att han skulle remittera mig till sjukgymnast och att det kunde ha med lymfkörtlarna som de tagit. Det kändes skönt att det för honom inte behövde innebära något "onormalt". Jag har själv oroat mig rätt mycket för det och inte sagt eller erkänt det för personer runt om mig.

På torsdag är det planerat att få venporten borttagen. Det känns skönt att få bli av med den. En av slangarna tycker jag irriterar lite under huden. Sen i övrigt så är jag nöjd att jag bad att få min port insatt under armen - den har inte varit i vägen på något sätt under behandlingen. Jag hoppas även på att få slippa ha lika ont vid borttagningen som när de satte dit den.

Resan tillbaka till vanliga livet fortsätter...

Frustrerande..

Senaste tiden har jag känt en viss frustration över att inte än vara tillbaka till där jag var när hela den här resan började. Jag blir piggare och piggare för var dag men mentalt är jag inte återhämtad än.

Att ha kämpat så länge och sedan bara få försöka hitta livet igen. Det är inte lätt. Det kommer mycket känslor. Jag som vanligtvis ser mig själv som livsnjutare - jag bara suger i mig alla positiva personer, händelser och de tillfällen när jag får skratta ner ifrån magen, i love it!

De gånger jag skrattar så där härligt skönt - det är då jag blir påmind om hur länge sedan det var och hur mycket som varit allvarligt. Igår hade vi middag här med gott sällskap och grillning. Jätte trevlig kväll och supermysigt sällskap. Såna saker gör verkligen gott.

På måndag ska jag träffa läkaren igen, prata fortsatta undersökningar, arbetsträning osv. Ska bli intressant att höra vad han säger om framtida kontroller bla. Samt i vilken omfattning och tid som arbetsträningen ska ske.

Fick en cykel tidigare i veckan av min älskade sambo. En cykel för att han tyckte att jag klarat behandlingen så bra. Så jag är taggad att cykla till jobbet när det blir aktuellt. Har även införskaffat vinterdäck för andra delen av året.

Jag är tacksam över lasarettet i Skellefteå

I fredags var jag på en rutinkontroll på lasarettet här i Skellefteå. Det kändes pirrigt och lite jobbigt att bege sig till sjukvården igen. Det har ju varit en tuff resa. Men när jag närmade mig sjukhuset så tänkte jag att jag är tacksam över lasarettet här. Min erfarenhet av personalen, bemötande och sätt att ta hand om mig och sättet att styra upp saker - det gör det så mycket enklare. Jag far så mycket hellre till sjukhuset här än i Umeå.

Träffade en jätte sympatisk och påläst läkare. Fick konstaterat att min hormonproduktion inte är igång ännu - vilket förklarar mina (små, till skillnad från förut) värmevallningar. Sen pratade vi om undersökningar och att man inte ska lita blint på dem utan vara observant på sin kropp. Jag vill därför än en gång påtala för alla er läsare om vikten av att ha koll exempelvis på sina bröst. Mamografin var ju absolut inget att lita sig på i mitt fall - med tanke på att tumören inte ens syntes fast läkarna själva kunde se den när jag hade blivit opererad. Se till att skaffa någon trevlig duschcreme så ni blir "glatta" - då kommer ni omedvetet ha koll på kroppen när ni tvålar in er.

Något jag blivit medveten om sista tiden är att jag ute bland mycket folk förutsätter undermedvetet att folk inte ska känna igen mig och att jag känner mig lite naken utan mitt lockiga hår. Har flera gånger i sista stund upptäckt människor jag känner och är bekant med - o de har självklart redan sett mig. Jag får jobba på att inse att ni känner igen mig även utan lockar. Får även jobba på att känna mig mindre naken utan lockarna. Drömmer ibland på nätterna att jag har mitt lockiga långa hår.. men såna här gånger är jag tacksam att min hårväxt är bra.

En till sån där superhelg!

Jag hade egentligen tänkt försöka ta mig till Trästocks och se Movits i fredags men så blev inte fallet. Istället blev det Burträsket tillsammans med min syster och fiske. När jag fått gädda, på gädda så garvade min syster åt mig. För hon fick ju minsann abborrar - då nappade det för henne. Tjilligt - hon fick sin första och enda gädda för kvällen ;)

Igår styrde jag golfen mot Norrbotten och Piteå. Blev bad, bus och lek med familjen Worrsjö ute på havsbadet. Senare på kvällen lämnade vi barnen till barnvakt och åkte åter till havsbadet för lite VIP uppe på skybaren. Björn Rosenström och E-type spelade under kvällen.

Medan vi stod uppe på skybaren (jag och Katarina hade stått länge framme vid räcket för att se showen) så kommer en full norrman, stätter sig i en fåtölj bakom mig och en annan kvinna. Då bestämmer han sig för att vi ska bort för att han ska kunna sitta och se. Han blir upprörd och gapar om att fåöljen är hans sittplats. Vi påtalar att han kan sitta i fåtöljen och att vi inte vill sitta där. Då börjar han knuffa mig först åt ena hållet, sedan åt andra. Jag ber honom sluta knuffa mig. Då ska han prompt och otrevligt kunna sitta och se. Jag påtalar att han kan stå och se och att det finns plats. Då fortsätter han knuffa. Jag slår undan hans hand som han knuffar mig med och säger åt på skarpen att ge fan i att röra i mig. Kände hur arg jag blev. En kvinna en bit bort sa åt honom att antingen så ställer du dig och ser, eller så sitter du där men sluta knuffa. Och skärper du dig inte så hämtar "jag" vakten och ber dem kasta ut dig. Därefter försvann mannen.

När Björn Rosenström spelade så insåg jag att senast jag såg en konsert med honom så gick jag högstadiet! Haha, guuuu vad tiden går fort!



Under dagen, kvällen och natten hann jag träffa bla en gammal arbetskamrat från Piteå, lite gamla vänner och kompisar från Skell. Jag blir verkligen glad och varm av att se glädjen hos mina vänner när vi ses efter så lång tid. Ärligt så känns det som om jag varit hemma så länge och saknar mitt långa lockiga hår. Det känns ovant och lite obekvämt att vistas bland så mycket folk som igår. Känns som om jag ute förutsätter att folk inte ska känna igen mig i mitt korta hår. Men det har jag nog fått äta upp. Jag gillar ju egentligen att träffa massa folk men det är nog mest ovanan.

Kom hem SENT igår natt så idag blir det att ligga i skuggan och läsa bok :) Blir kanske något spontandopp också..

Vass, böcker, fåtölj och livet..

Nu har jag gett upp att ge mig på vassen i stugan med lien. Det slutade med att jag antagligen överansträngde ena knäet. Men efter en dags vila känns det lite bättre iallafall. Resultatet av min rastlöshet i stugans hetta är iallafall snyggt.

I övrigt så läser jag mig igenom SÅ MÅNGA böcker nu. Så vill ni ha lite tips på spännande läsning i sommarvärmen så har jag flera. Det är så mysigt morgon, dag och afton att kunna sitta ute i min fåtölj, gunga lite fram o tillbaka o läsa. Emellanåt har jag även sällskap av Syrap som ligger hos mig och luktar på vindpustarna som kommer.

Idag ska jag följa med Patrik igen till hälsocentralen. Han har fått nageltrång. De skulle egentligen operera det i måndags men då fanns ingen steril sax på hela hälsocentralen?! ILLA!
Så idag gör vi ett nytt försök. Följer med som moraliskt stöd.

I övrigt så känns det mer o mer som om jag får frid i själen. Lite svårt att somna på nätterna ännu. Mycket tankar i huvudet men katterna är tacksamma såna gånger - att ligga och lyssna på deras spinnande och fokusera på det - det underlättar MYCKET.

Grannen glodde så mycket att...

Det känns underbart att ha ett eget boende. Att få fixa, göra saker för sig själv. Ovant att kunna leva om när som helst på dygnet utan att störa någon granne. Har inte vant mig ännu..

Såg klart sista avsnitten av Game of thrones igår - fick spontanbesök av polisen som tvärkikade förbi. När jag följde med dem ut till polisbilen ser jag genom häcken hur en av grannarna glor så mycket att han nästan går in i en annan grannes häck! Hahaha, ja har man inte mer spänning i livet måste en polisbil bidra mycket ;)

Ska någon afton/kväll framöver påbörja att tömma lite i mitt förråd vid lägenheten.. Det känns verkligen som ett nytt kapitel i livet nu..

Fiske och ytterligare vassröjning..

Jag övertygade Patrik att inhandla lite fiskesaker igår - idag bar det ut till stugan för att testa fiskelyckan. Patrik fick (självklart) napp och upp fisken.. jag fick napp men den släppte tyvärr..

Det är riktigt skönt att komma ut till stugan, känna lugnet, tystnaden och bara vara. Inga grannar. Inga ljud annat än en väg långt borta och fågelkvitter..

Efter fisketuren blev jag uttråkad och fortsatte min framfart i stugan med att hugga ytterligare vass. Det är bra träning för armar och rygg känner jag. Ytterligare en positiv aspekt är att jag kan doppa mig när jag blir varm. Hatar att bli varm, klibbig och svettig.

Nynnade på "jag är fattig bonddräng" och "here i go again" medan jag högg ner ytterligare vass, samtidigt som Patrik gick loss med grästrimmern. Päronen lär bli överraskade när de kommer ut till stugan..

Är bättre nu i armhålan nu också så idag har jag kunnat springa omkring i min bikini. Uppskattade alla åsikter och tankar om bikini när man saknar bröst. Jag valde själv att inte vara så tydlig med var jag själv stod i mina tankar och värderingar bara för att få höra andras åsikter och tankar.

I övrigt så känns det som om hela den här resan har gett mig annat perspektiv på livet. Jag värderar saker och ting högre nu än förr. Jag har imponerats över de som funnits, stöttat och peppat mig och min familj. Ni är verkligen underbara!

Personer som jag inte haft kontakt med på flera år har hört av sig och visat omtanke. Sen finns det dem som jag trodde skulle höra av sig och där det varit knäppt tyst. Från vissa var det oväntat. Men det är väl som talespråket: "i nöden prövas vännen".

Har för övrigt inhandlat ytterligare pocketböcker nu.. det blir mycket läsning och mys i fåtöljen för mig. Om ni har tips på spännande pocketböcker så får ni gärna berätta.

Lägenheten min har jag hyrt ut i andrahand sedan cancerbeskedet. Den blev idag uppsagd till skebo och har meddelat min hyresgäst om uppsägningen så nu blir det att tömma förrådet där allt eftersom när det finns ork.

Bikini eller inte?

Igår när jag högg vass så fick jag senare på aftonen "äta upp" att jag hade haft bikini. Är fortfarande så öm och känslig i armhålan. Jag funderade sen på aftonen, kvällen och idag på om jag som nu är bröstlös och på så sätt inte har något att dölja, är det då ok att vara bikinilös?

Jag skulle aldrig gå toppless på en vanlig badstrand för då skulle folk glo på ärren. Men i mindre sällskap och när det är som det är i armhålan..?

Det var en annorlunda tanke som inte funnits tidigare och som jag vill väcka hos er. Hur tänker ni?

Igår blev det av.. idag har jag träningsvärk..

I vintras när jag var som risigast så längtade jag SÅ mycket tills jag kände mig lika stark som vanligt. Jag längtade till sommaren, att stå i vattnet och hugga vass med lie - att orka det.

Igår hände "det". Vi åkte till stugan för att sola, vila och bara njuta av livet. Ganska snart blev det för varmt i solen för mig så då bestämde jag mig för att hugga lite vass.. Sån underbar känsla!
Att orka, att se förändringen.. äntligen!

Senare på aftonen fick vi besök hemma av lillebror och senare min faster och min syster. Blev ett trevligt avslut på kvällen.

Jag vill inte uppfattas som skrytig..

Nu var det ett tag sedan jag bloggade. Det har varit full rulle med besök och andra trevligheter. 

När strålningen och övrig behandling äntligen var över blev det emotionellt tufft. Känslan att plötsligt inte behöva kämpa på med behandlingar utan att försöka hitta tillbaka till sitt liv som det var innan. Men nu efter någon vecka känner jag att jag är på god väg. 

Jag vet inte om jag nämnt min fåtölj tidigare - men jag fick den av pappa och Zanne som kombinerad inflyttningspresent och klar med behandlingen. Zanne beskrev att jag då kunde spendera resten av sommaren uppkrupen i den. Och efter den beskrivningen är det precis det jag gjort. Läst böcker och bäddat ner mig med filt de gånger det regnat..

Suttit i skuggan och gungat när det varit sol. Fick jätte fina blommor av både min älskling och mina svärföräldrar den dagen strålningen var klar.. 

Ni som undrar lite hur biverkningarna kan bli med strålning - här har ni en bild för någon vecka sedan. Har sett värre ut - men har fått salva att smörja på som lindrar och lugnar ner huden. Nu börjar det dock bli bättre men jag får ännu se till att använda toppar som inte sitter åt i armhålan.

Det drygaste med strålningen är att behöva pendla eller "bo" i Umeå. Jag är ändå tacksam över att bo i Västerbotten och kunna dagspendla. Värre är det för dem från Norrbotten som behöver veckopendla..usch och fy..

Ett strålningstillfälle tar ju 5-15 minuter.. buss ToR från Skell tar över 4 timmar.. Det plus väntan på buss och behandling har inneburit ytterligare drygt en timme. Blir ju typ en halvtid..

Nu när vi bor lite större har vi haft massa mysigt besök här hemma. Både svärföräldrar, goda vänner och svåger, svägerska med familj.

När tid funnits och vädret varit kasst har vi fixat på här hemma. Har lagt upp massa bilder på instagram över hur det tar sig här hemma. Kom på efter ett tag att jag hoppas att folk inte upplever mig som en skrytmåns. Jag är bara så glad att vara klar med behandlingen, få starta om där jag var innan jag hamnade på min omväg. Att jag och älsklingen får tillsammans skapa ett eget hem.

Jag har hittills hyrt ut min lägenhet i andra hand men nu blir det att säga upp den och börja tömma förrådet. Börjar ha tillräckligt med ork för att kunna ta det pö om pö nu..

Avslutar dagens inlägg med en bild på mig, Tilla och Bill som roar oss medan andra tittade på fotboll. Vi hade roligare än dem kan iallafall jag säga ;)

Värden i livet och värdet av livet..

Jag läste här om dagen om den 8åring som drunknat i älven. Så tragiskt. Jag blir så illa berörd och tänker på barnet och dess anhöriga. Livet är verkligen inte rättvist!

Sedan jag blev sjuk förra hösten så upplever jag att jag värderar vissa saker i livet mer och värderar livet ännu högre än jag gjort tidigare. Det finns så många som gjort små saker för mig och min familj och dessa "små" saker har betytt SÅ mycket! Det har varit underlättande och stöttat mig och oss i "omvägen" vi befunnit oss på.

Det känns verkligen som om jag varit på en lång omväg i livet. En omväg som jag inte kunnat göra något åt utan endast varit tvungen att finna mig i. Men nu börjar jag vara tillbaka på rätt ställe i livet. Förra onsdagen hade vi en förfest här innan stadsfesten med Patriks kollegor. Det var SÅÅÅ roligt. Så himla roligt att träffa massa människor, socialisera, skoja, skratta och bara njuta av livet.

När strålningen var klar i torsdags så kände jag mig ledsen på kvällen. Jag har kämpat så länge och tagit behandlingen steg för steg. Men plötsligt så var jag i mål. "Jaha, nu då?". Jag har försökt hitta lite semesterkänsla i kroppen. Suttit ute i min nya fåtölj, läst böcker och myst under markisen och det har absolut hjälpt till att få ledighetskänsla.

Var idag in till min underbara frisör och klippte mig för andra gången sedan jag började få hår igen. Min underbara frisör som hjälpt, stöttat och styrt upp mitt "hårproblem". Köpte en bukett som tack för allt hon gjort - det har verkligen varit ovärderligt! Så nu känner jag mig lite snygg igen även om jag ännu inte har mitt långa svall ;)

Har även passat på att köpa några fler pocketböcker som jag kan läsa i min älskade fåtölj.. Här ska mysas - spelar ingen roll om det är sol eller regn ;)

Underbar gårdag och idag kör jag sista strålningsdagen..!

Jag hade en så himla bra dag igår. Först kom pappa och Zanne förbi efter lunch på husesyn och en kopp kaffe. Senare när de åkt så hörde Zanne av sig och frågade om jag fortfarande ville ha en sån där fåtölj som hon har. Jag svarade ja. De kom en stund senare med STORA emballage. O som Zanne beskrev det kändes det så mysigt. Det var en kombinerad inflyttningspresent/färdig med behandlingen. Zanne sa att hon tänkt att jag kan sitta hela sommaren i den där och mysa. Jag blev så himla glad! Nu när jag inte ska vara i solen med överkroppen. Tänkte montera den i afton och sedan sitta under markisen i min äggfåtölj och MYSA!

Senare på aftonen hade ordningen inom polisen förfest här. Otroligt rolig kväll! Vi fick en inflyttningspresent av några kollegor till Patrik och även den blev fullträff! Ett vattenlaserpass! Här ska det monteras saker sen! Hade så trevligt med alla gäster.

Hoppade i säng inte allt för sent och snart bär det av till Umeå för lite shopping med mamma och syster. Sedan i eftermiddag genomför jag SISTA strålningen!! Det känns så underbart!

2 veckor med biverkningar väntar..

Jag har flera gånger under min resas gång hoppats att mitt bloggande ska hjälpa andra i liknande situation - genom att dela med mig av den information och tips jag fått och får.

Idag åkte älsklingen med till Umeå eftersom det utöver strålningen vankades läkarbesök. Det känns bra med lite stöd då samt att man är fler som hör informationen och kan ställa frågor.

Det blir inget tamoxefen för min del. Alltså det syntetiska östrogenet. Min läkare har samrått med andra specialister och min cancersort var så pass lite hormonkänslig så biverkningarna kontra den nytta medicinen skulle göra resulterar i att jag inte behöver äta den. Det känns bra. Både utifrån att jag tål hormoner dåligt men även att cancern hade varit så pass lite hormonkänslig.

Nu har jag två dagar kvar med strålning. Fick veta idag att biverkningen av strålningen dröjer med ca 2 veckor. Så jag kan räkna med biverkningar i ytterligare 2 veckor. Förhoppningsvis ska jag lyckas hålla armhålan i ordning. Jag ska även hålla mig från att sola överkroppen just nu. Så får väl bada i t-shirt eller så om jag känner för det. Vätskan jag fått från sjukvården att badda med i armhålan hjälper iallafall att lugna ner huden där lite.

Det som jag i övrigt märker nu under strålningen är att jag är TRÖTT. Men det kan även bero på att jag stiger upp jätte tidigt varje vardagmorgon för att resa till Umeå. Denna vecka kör jag bil vilket ändå ger mig lite mer sovmorgon och mer ledig tid eftersom jag slipper invänta bussar.

Jag och min läkare fick veta idag att de senaste bestämmelserna är att venporten inte behöver spolas så vida den inte används fortfarande.

Sjukskriven nu till sista augusti - kommer träffa min läkare i Skellefteå i mitten av augusti och prata hur arbetsträning ska se ut osv. Sedan fick jag veta idag att det framöver endast kommer vara kliniska undersökningar av mina "icke-bröst". Dvs, att läkare känner igenom där brösten satt. Jag ska fortsätta vara duktig på att känna igenom min kropp.

Jag skulle vilja tipsa alla er kvinnor som läser min blogg att använda exempelvis Dove:s duschcreme - jag upplever att man blir så glatt i huden när man duschar med den. O jag är övertygad om att den hade del i att jag hittade min tumör. Utan att jag tänkt på det så har jag haft koll på mina bröst när jag tvålat in kroppen med den. O min tumör syntes aldrig på mamografin. Läkaren kände inte heller knölen själv först när han kände igenom bröstet och när jag visade var jag känt den så var läkarens första reaktion att det var en bröstkörtel - vilket det inte var. Mamografin är så himla trubbigt instrument så det är otroligt viktigt att hålla koll på sin egna kropp. Så ni som inte testat Doves duschcreme - gör det! Se om det blir omedveten "undersökning" av dina bröst etc.

Jag är snart i mål..!

Bättre att komma fram sent, än inte alls..

Som dagspendlare till Umeå så ser jag dagligen FARLIGA omkörningar på vägen till och från Umeå. Personer som kör om i kurvor, backkrön.. och idag tog en priset - hen körde om en bil som redan höll på att köra om..
Ärligt så är jag förvånad att inte fler olyckor sker mellan Skellefteå och Umeå.

Jag brukar säga att det är bättre att komma fram sent än att inte komma fram alls.

En annan trevlig sak som jag upptäckt när jag nu pendlar med bilen till Umeå är att jag vid flera tillfällen fått sms av kompisar som sett min bil efter vägen - de har känt igen den på bollen på antennen ;)

Kul att bli igenkänd och att den lilla "radiostyrda" bilen syns. Nu är det bara tre omgångar kvar...

7 min till jobbet...

Det känns jätte trevligt att ha hamnat på "rätt" sida om älven. Hittills har vi fått fler spontanbesök än vad vi fick på Älvsbacka. Jag gillar det!

Det är så skönt att slippa järnvägen, Skelleftehamnsleden och allt annat buller. Bara ligga ute i min badenbaden. I love it!

Fick lite spontanbesök igår - vilket var trevligt och mysigt :) Sedan tog vi cyklarna och tog tid hur lång tid det tar till våra arbetsplatser. Det blev ca 7 min för oss båda.
När vi cyklade så insåg jag att det är min första cykeltur för i år! Jag har aldrig tidigare haft ett så långt "cykeluppehåll". Det var som en udda känsla att känna vinden i mitt korta hår. Det går inte att beskriva känslan - men den var verkligen speciell. Kombinationen att cykla och att känna vinden i det korta håret.. Jag kände mig även glad. Det känns som om jag blir piggare allt eftersom men smärtan i armhålan gör sig påmind av o till under dagarna och påverkar mig.

Imorgon börjar upploppet - fyra omgångar kvar. Sen är det klart!

Igår fick jag min "jul" baileys..

Jag hade i vintras sett fram emot att på julafton få dricka ett litet glas baileys med is i. Men som ni kanske läst tidigare så mådde jag så otroligt dåligt då så det var aldrig aktuellt. Men igår - fick jag äntligen min efterlängtade "jul"-baileys. Gott var det!

Haft svärföräldrarna på besök här hos oss en vecka och de har hjälpt oss att komma i ordning. Men idag åkte de åter söder ut. Fixar på, plockar och städar lite här hemma idag.

Skönt med lite lång-helg. Kändes som om det behövdes. Ser för taskig ut i armhålan men vätskan jag fick av sköterskan har lugnat ner smärtan iaf.

Olika grader i helvetet..

Det här har varit en helvetes-resa som jag och min familj mfl genomgått sedan mitt cancerbesked. Jag trodde i början att jag skulle klara cellgifterna bra - men som ni många vet så blev det inte riktigt så. Det har ju varit ett rent helvete.

Men även om jag mått som jag mått så har jag reflekterat över att det finns dem som har och har haft det värre än mig. Jag tänker även nu att jag själv hade ett helvete i julas när jag till och med sa till min familj att jag ville bli nersövd under behandlingstiden för att jag mådde så dåligt. Hemska saker att säga - men där och då var det ILLA. Det blev hanterbart sedan och skönt nu att slippa cellgifterna.

Nu när jag genomgår strålning har jag haft bekymmer med sveda i armhålan. Det blir som om jag blivit solbränd i armhålan. Har själv försökt smörja varje dag flera gånger med aloe vera. Fick ett förband i måndags som de tyckte att jag skulle prova med - men det var ungefär som att välja pest eller kolera. Var helt slut av att gå omkring med smärta från armhålan. På tisdagen fick jag en vätska som skulle lugna ner och göra det bättre i armhålan och den har tack och lov fungerat. Det är ju som svårt att inte beröra huden i armhålan - det skulle innebära att jag inte skulle kunna använda min högra arm.. Biverkningarna av strålningen går ju inte jämföra med cellgifterna men det påverkar ändå mig och min vardag..

Idag gjorde vi en lite trevligare Umeå-tur. Patrik och svärföräldrarna följde med mig och efter strålningen shoppade vi lite i Umeås nya köpcenter. Det är guld värt att få göra något roligt av resorna till Umeå. Att inte bara förknippa den staden med elände..

Nu har jag avklarat 4/5 av strålningen. Fem omgångar kvar - blir färdig nästa torsdag med behandlingen och det måste firas!

Öm armhåla..

Tidigare strålningsveckor har varit 4-dagars veckor. Men senaste veckan blev det fem dagar. O nu efter några veckor med strålning så börjar det kännas i armhålan. Känns som om jag solbränt mig. Inte lätt att undvika att röra huden där. Har smort och försöker ha toppar som inte sitter åt i armhålan.

Imorgon bär det av till Umeå igen. Åtta omgångar kvar.. Sen blir det "semester" och vila upp sig.

Fullt ös..

Strax bär det av till Umeå för sista strålningen för denna vecka. Efter idag är det åtta tillfällen kvar. Jag har nedräkning nu. Utöver pendlandet till Umeå så har flytt varit på G i veckan. Patrik har kört kartonger medan jag har packat upp samt byggt ihop några möbler. Det har blivit några långa och tunga dagar för mig men ska försöka ta det lite lugnare. Jag har ju inte min vanliga ork. Tänkte ta bilen idag till Umeå för att komma hem tidigare och jag tycker även att bilkörning är rätt skönt och rogivande så länge man har en bil som är rolig att köra.

Jag tänkte igår när jag låg i sängen och skulle sova att det här har verkligen varit ett helvete att gå igenom - hela den här cancer-resan. Sättet som jag även reagerat på cellgifter, hormonbehandling osv. Det har även varit tufft att känna sig på en omväg i livet som jag inte kunnat göra något åt. Men jag kan se ljuset i tunneln. Nu känns det som om min omväg börjar närma sig den "vanliga" vägen. Bildligt sett. Det känns bra.

Den stora dagen..!

Sedan helgen som gick har jag verkligen försökt att ta det i lugnare tempo och lyssna på kroppen och jag tycker att jag lyckats. Men det känns av i fötterna framförallt när det blivit för mycket arbete och för lite vila. Jag upplever att sedan jag fick cellgifterna Taxol så sitter biverkningarna i fötterna i. Händerna har blivit bättre. Jag fick ordinerat att prova med B12 i hopp om att domningarna och stickningarna skulle bli bättre. Vilket jag upplever att det blivit. Hade så väldigt besvärligt där ett tag med tre fingrar som jag hade känselbortfall i.

Denna vecka är fullspäckad och idag är dagen D. Kör bil idag till Umeå för att få lite mer tid till övers. Strålning vid 9 och sedan tillbaka till Skell och möte med banken. Sedan är vi HUSÄGARE! Jippie! Något roligt under den här tiden som varit så tung.

Snälla Elin har lovat att hjälpa mig köra över sängstommen till huset i afton och så ska jag skruva ihop den. Sedan kommer ikea dit med lite möbler. Tacksamt med hemkörning när man inte har något drag på sin egna bil. Sedan på lördag töms lägenheten på Älvsbacka av så många snälla kollegor, familj och vänner. Har även bett att få lite hjälp av dem att ta de stora sakerna i mitt förråd där jag har min lägenhet. Den hyrs ut i andrahand än så länge men jag ska säga upp den inom kort - men har ingen brådska mest för att få tiden och orken för mig själv att tömma förråd och hämta saker.